ÅSIKT

Kvinnor skriver de bästa romanerna

Gustav Borsgård om Nuckan, Haggan och litterär girl power

avkultur@aftonbladet.se

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Malin Lindroth/Aase Berg.

När jag läser ­Johanna Frids Nora eller brinn Oslo brinn slår det mig att de bästa svenska romanerna de senaste åren har skrivits av kvinnor. Jag tänker på Agnes Lidbecks iskalla kvinnofängelse i Finna sig, Tone Schunnessons kvalmiga charterliv i Tripprapporter

Tonen hos Johanna Frid är först och främst förbannad: bröliga danskar är lika störande som Instagramduktiga norskor. Romanerna skiljer sig alltså åt, men har det gemensamt att de på nya sätt visar vad det kan innebära att vara kvinna på 2010-talet. Hur lyckas de med det?


I en bok om manlig autofiktion från 2015, Självskrivna män, hävdar Anders Johansson att författarmän i dag faktiskt har mindre litterär frihet än vad kvinnorna har. Karl Ove Knausgård må kämpa för sin litterära frigörelse hur mycket han vill, men förblir en slav under manlighetens normer. Hur mycket skiljer sig Knausgårds romanjag från standardberättelsen om författargeniet? Visst, den här gången går mannen på babyrytmik, men inte utan att vilja straffknulla kvinnorna i ringen.

Det suger, av allt att döma, att vara en underdog i verkliga livet. Kvinnor objektifieras, får sämre arbetsvillkor. Litterärt finns det dock en fördel i att vara ingen, nämligen att man kan bli någon. Kvinnan är det andra könet, vilket socialt och politiskt sett är för­djävligt, men från konstnärlig synpunkt öppnar för att ”det andra”, det obestämda, ska kunna ta form.


Ett exempel från fjolåret på en kvinnlig författare som strävar efter att göra ”någon” av ”ingen” är Malin Lindroth. Här får ingen ett namn, Nuckan. Nuckan är subjektet utan partner och barn, inte på grund av ett peppigt val att ”satsa på sig själv”, men inte heller som ett monument över misslyckande. Nuckan ska varken idealiseras eller ömkas. Hon kräver inte mycket mer än någonting oerhört, nämligen att få sin existens ­erkänd.

Om Lindroths nucka är stillsam och lågmäld kan det motsatta sägas om Haggan, nyligen framskriven av Aase Berg. Haggan är en ursinnig figur, en hacker, en patriarkatets bödel. Liksom i Nuckan finns här en inbjudan: anslut dig gärna, hagga loss, ty vi är många! Jag har dock svårt att se formandet av ett haggkollektiv som romanens kärna. Det som dröjer kvar är snarare ett plågat skri av obesvarad kärlek: Jag fick ­inte den jag ville ha.


Detta är en läsning som Haggan skulle hata, men poängen är att motstridigheten inte gör romanen sämre. Tvärtom: utan smärtan, sorgen, vore Haggans girl power lika svårsmält som när Annie Lööf utmålar Margaret Thatcher som feministisk ikon. Jag tror inte att någon kan eller vill vara Haggan som hon torgförs. Däremot finns det nog många som är som Haggan som hon faktiskt är: motsägelsefull, vilsen, arg, ledsen, stark, svag …


Att skriva fram den här typen av ”andra” subjekt är inte någon liten sak. Det är vad som skiljer skönlitteratur från valplanscher, vad som gör det ena till konst och det andra till ideologi. Märkligt nog verkar det också finnas mer politik i det förra.

Gustav Borsgård

ARTIKELN HANDLAR OM

Aase Berg

Litteratur

Feminism