Skenande orättvisa
Mikael Nyberg om
en urspårad politik som
öser pengar över landets
rikaste medan tågen får stå
Idag håller riksdagens trafikutskott en öppen utfrågning om vinterberedskapen i järnvägstrafiken. Tågproblemen är en del av ett större systemfel, menar Mikael Nyberg och Åsa Linderborg.
När de första snöflingorna lagt sig över landet och några bilar kört av vägen fick en talesman för SJ frågan i radion hur det kom sig att tågen rullade så fint denna vinter. Han lät lite besvärad och talade om åtgärder man vidtagit.
Sedan brakade det löst.
Redan mot slutet av 1800-talet stod det klart att järnvägarna krävde planhushållning inom storbolag eller statliga myndigheter. Men nu tillhör Sverige föregångsländerna i sönderstyckning och utförsäljning av allmännyttig verksamhet. Då leker flera hundra vinstjagande företag svartepetter i ett tilltagande marknadskaos.
Samtidigt skär regeringen ner anslagen till investeringar och underhåll. Annat är viktigare. Vad kan det vara?
I Albanien på 1990-talet sålde hundratusentals människor allt vad de ägde och hade för löften från företagsamt samvetslösa finanskapitalister. Här offrar vi allmännytta och gemensam välfärd för samma ändamål.
Vi måste spara ihop till ”en krigskassa till nästa gång det smäller”, förklarar Anders Borg ( Svenska Dagbladet 29 nov). Han syftar på bankerna och de skenande bostadspriserna.
Bankernas utlåning är i dag tre och en halv gång så stor som BNP. Det är mer än i USA före det finansiella sammanbrottet och närmar sig irländska tal. Produktiva investeringar är det sällan tal om. Det mesta går till köp av allt dyrare bostäder.
I ena änden av ekonomin finns pengar i överflöd, i den andra snålas det i övermått. I snart 30 års tid har politikerna underblåst marknadernas svindlande affärer med kommersiella fastigheter, it-aktier och bostäder, och varje gång det smällt har staten räddat bankerna ur knipan. Sist hivade den upp motsvarande 49 procent av BNP i nödlån och garantier.
Nu ska vi spara ihop till nästa omgång. Då finns inte budgetrum för fungerande tåg. Staten ställer sin kreditvärdighet till bankdirektörernas förfogande men tilllåter sig inte att låna till en upprustning av den svenska järnvägen.
Hur får Anders Borg politiskt stöd för dettaval?
De statliga subventionerna av bankerna och deras vidlyftiga utlåning är också en privatekonomisk bidragssväng. Det mesta av hushållskrediterna, 57 procent, går till den femtedel låntagare som har högst inkomster. En direktörsfamilj med en högbelånad tiomiljonersvilla tjänar flera hundratusen kronor per år på den politik som främjat bankerna och de svindlande bostadsaffärerna. Staten har pressat ner räntorna, tagit bort fastighets- och förmögenhetsskatten och infört ett statsbidrag på upp till 100 000 kronor per hushåll för snickare och städhjälp i villan.
Var bor detta A-lag bland landets bidragstagare? Listan över genomsnittlig skuldkvot bland låntagare i olika kommuner toppas av Vaxholm, Vellinge och Danderyd. Där har hushållen störst skulder i förhållande till disponibel inkomst.
Hur röstar dessa skuldsatta bidragstagare? I Vaxholm fick Moderaterna 48 procent av rösterna, i Vellinge 59 procent och i Danderyd 52 procent. Bidragspartiet framför andra är det nya arbetarpartiet.
Också utanför reservaten för de rikaste hänger stödet för Moderaterna tätt samman med graden av beroende av de statliga bidragen till bankerna och bostadssvindeln. Det framgår av en jämförelse mellan Moderaternas valresultat och skuldkvot i landets kommuner, som jag prese terar i nästa nummer av Clarté. Korrelationen är 0,7, ett mycket starkt statistiskt samband.
För många bostadsägare är fastighetsskatten och räntans utveckling på kort sikt viktigare för privatekonomin än socialförsäkringsregler och löneförhandlingar. Men för de flesta är intresset missriktat. De svindlande konjunkturerna i samhällets överdel stupar ner i allt tätare och svårare kriser. Då kryper det sociala förfallet inpå de mest välartade radhusområden, och i överfulla vagnar pa försenade tåg kan det bli mycket påtagligt.
”Förstår vi ens hur människor har det?” frågade Mona Sahlin i sitt tal vid socialdemokraternas förtroenderåd. ”Att arbeta hårt för att få allt att gå runt och se räntorna stiga, när man tecknat mångmiljonlån för att barnen skulle få växa upp i ett eget hus?”
Men hennes bekymmer är inte de uppblåsta priserna på bostäder, inte bankernas profiterande på svindeln, utan skatter som gör det svårt att klara räntorna. Subventioner på det allmännas bekostnad ska lättta bördorna – medan staten lägger överskott på hög för nästa utdelning av bidrag till de företag samt samvetslösa.
Tågen förblir stående i väntan på räddning.
