Tjechov-klassiker ett kyssebär utan kärlek
”Körsbärsträdgården” en skymningsmelankoli över tidens gång
Det hände redan. Förut. Allt det viktiga har redan skett, allt det som förändrar, omstörtar, nu ligger det bara och ruttnar stilla, sprider en svag sötaktig doft över den sönderfallande aristokrati som ännu inte accepterat sin undergång. På Stadsteaterns stora scen dränks de där vemodiga småtimmarna, där hela dramat utspelar sig hos Tjechov, i drivor av skära blomblad.
Regissör Eirik Stubø, som förra året överraskade med en köttig och tät Onkel Vanja i countrytakt har i Körsbärsträdgården återanvänt några av de grepp som gjorde den föreställningen så genomskinlig och intim, placerad i den icketid som är svettig kärlekslängtan. Den tomma, ödsliga scenen. De mickade skådespelarna som kan viska till varandra från varsin ände av det oändliga scengolvet. Det lite slängigt vardagsnära skådespeleriet. Musiken som bärande element – denna gång latinoschlager och, efter paus, melankolikens mästare Brecht och Piaf.
Men nu är det Körsbärsträdgårdens vanskötta släktgods som är dramatikens epicentrum. Rå intimitet utbytt mot falnad elegans. En svalka lägger sig över uppsättningen redan från start, en vacker distans. Skådespelarna, utspridda över stora scenens omfångsrika golv, vadande i blomblad, gör piruetter inför varandra och inför sina rollfigurers öde men är inte på allvar intresserade av att nå fram. I stället är det själva avståndet de gestaltar, bristen på verklig kontakt.
Helena Bergström som husets härskarinna och dramats tragiska hjältinna, Ljubjov Andrejevna, pyser ut i nervösa snyftningar då och då men övertygar mer som åldrande diskodrottning i glättig förnekelse av vad som står på spel. Dottern Anja (Anna Åström) och hennes kärlek, den hopplöse idealisten Trofimov (Michael Jonsson), möts i ett fint gestaltande av den skygga förälskelsen.
Magnus Kreppers entreprenörstyp Lopachin hojtar i döva öron om den nya tid som han, den uppåtsträvande bondsonen, kan läsa men som godsets herrefolk vackert får se sig nedtrampat av. Det är ett levande porträtt av den uppkomling som har hundratals år av förtryck att revanschera. Ingvar Kjellson behöver bara göra entré som den åldrade, muttrande betjänten Firs för att fånga hela den enorma salongen i sin hand.
Men det kvarvarande känsla som Stubø och scenografen Kari Gravklev skapat med sin körsbärsträdgård är varken klasskamp eller kärlekspirr utan ett jämnskärt vemod, en skymningsmelankoli över tidens gång och alltets förgänglighet.
