Genusterror på universiteten – en myt
Ulrika Stahre om ständiga striden mellan arv och miljö: riv murarna
Förra söndagen skrev Nathan Shachar en text i Dagens Nyheter (3 februari) som inte lämnar mig någon ro. Texten handlade om en professor i neurofysiologi i Lund, Germund Hesslow, som utsatts för inkvisitionsliknande behandling av universitetet och valt att lämna. Problemet, enligt Shachar, är att ovetenskapliga dogmer (läs: genusvetenskap) tillåtits infiltrera ett fritt tänkande universitet och att inget avvikande tillåts.
Professorns ämne var nämligen biologiska könsskillnader. En het potatis svalnad och värmd så många gånger nu att den borde vara alldeles skrumpen.
Det hela är i princip en fri fortsättning på Ivar Arpis artikelserie om ”hur genusvetenskap blivit ett slags överkyrka på svenska universitet”, även om Shachar i just denna text far ut mer mot universitetsstyret än mot genusvetenskapen i sig: ”Fakulteter och universitetsbyråkrater sluter inte längre upp bakom sina lärare då fanatiker flyger dem i strupen.” Dessa fanatiker är i texten ansiktslösa och obeskrivna, man anar en hord galningar. Men finns de? Och är studenten som klagade på Hesslows föreläsningar en fanatiker?
Under senare år har det skapats en berättelse om studenter som tar sig alltför stora friheter – kritiserar kurslistor och föreläsare, kräver likabehandling, protesterar mot homofobi, transfobi och uppenbar diskriminering.
Det får vara osagt om detta är ett tecken på att den svenska skolan lyckats (”tänk kritiskt!” ”analysera!”), på att ungdomen nu för tiden saknar hyfs och vett (sedan Platons tid), på att postmodernismen i maskopi med genusvetenskapen gröpt ur auktoritetstron och respekten för objektiv sanning. I Ivar Arpis artikelserie (som troligen färgat Shachars analys) är det sista alternativet det giltiga och eftersom genusterroristerna också har universitetsstyrets öra så får studenterna oftast rätt. Men stämmer det verkligen?
Under tidigt 1990-tal förändrades ekonomin, och till viss del även inriktningen på universiteten då tilldelningen av medel började beräknas på genomströmningen. Det vill säga: ju fler studenter som godkänns och tar sig upp genom systemet desto mer pengar till lärosätet. Detta NPM-system har lett till två kraftiga förändringar, eller försämringar rätt och slätt: kraven riskerar att sänkas, studenter som egentligen inte har uppnått en godkänd nivå får ändå passera. Och universiteten blir väldigt angelägna om att gå studenter till mötes. De är inte studenter, nämligen, utan kunder. Och kunden har alltid rätt.
Det universitet Nathan Shachar minns och drömmer om finns helt enkelt inte längre. Och det är varken genusvetenskapens, postmodernismens eller studenternas fel. Det är åtstramningar, NPM, obefintlig forskningstid, lektorernas stora administrativa börda och en stor portion kundmakt. Ja, och troligen fler skäl. Att detta system skadar både studenter och anställda är uppenbart.
Nej, genusvetare i allmänhet förnekar inte biologiska skillnader. ”Många genusvetare har mens”, som en vän uttryckte saken.
Striden mellan arv och miljö, mellan att lägga tyngdpunkten på biologiska könsskillnader eller sociala maktanalyser är gammal men har på senare år kokats upp igen. Som de flesta andra debatter bygger den på överdrifter och demonisering. Nej, genusvetare i allmänhet förnekar inte biologiska skillnader. ”Många genusvetare har mens”, som en vän uttryckte saken. Däremot kan man inte bygga makt på biologi, eller förklara löneskillnader, ojämlik representation, det lilla antalet kvinnliga konstnärer under renässansen, den manliga dominansen i medierna etcetera med biologi.
De biologiska rönen har också en tendens att uppfattas som tidlöst sanna, åtminstone utanför universiteten. Det är en lekmannauppfattning om forskning, som är olycklig. Forskning äger spretighet. Den slår möjligen fast för stunden, senare kommer nya upptäckter. Förra året kom Cordelia Fines Testosteron rex – myten om våra könade hjärnor ut på svenska, och kullkastade åtminstone ett par gamla ”sanningar” om biologin som opåverkbar av det sociala. Det är en studie som ifrågasätts från andra håll, precis som det är med all forskning. Den går nämligen vidare, bygger på, vederlägger, bygger åt ett annat håll.
Forskningen går vidare och det brukar ta ett tag innan den hamnar på litteraturlistor och föreläsningar. Om det inte är en forskare som undervisar inom exakt sitt forskningsfält (vilket verkligen inte alltid är fallet).
Därför är det inte så konstigt att pålästa studenter kan ha invändningar mot kursers upplägg.
Varför studenter på läkarlinjen ska få sig just denna, ganska smala och bitvis åldrade, forskning till livs för att förbereda sig på yrkesliv och patientkontakt är för mig en gåta.
Den föreläsning som Hesslow brukade hålla för läkarstudenter i Lund innehöll till exempel utsagor om att homosexuella kvinnor har ”en manlig inriktning”. En extra testosteronskjuts med andra ord. Det är en utsaga som inte säger något om något alls, mer än att det finns kvinnor som fått extra testosteron som foster och sedan blivit homosexuella. Men det täcker knappast samtliga lesbiska. Så vad är en sådan utsaga värd? Är den ett bevis på vårt orubbliga biologiska öde? Eller bara en idé bland många?
Hormonstudier på lesbiska kvinnor har gjorts åtminstone sedan 1970-talet, ofta med väldigt små urval. Annars görs de flesta studier på möss. Varför studenter på läkarlinjen ska få sig just denna, ganska smala och bitvis åldrade, forskning till livs för att förbereda sig på yrkesliv och patientkontakt är för mig en gåta.
Hela historien speglar en lite sorglig situation. Den okritiskt hyllade naturvetenskapen ställs mot samhällsvetenskap och humaniora, ”ideologiska trossatser”. Vi kommer inte att komma någon vart i förståelse av oss själva och varandra om det fortsätter så här. All forskning är mer värd än att förvanskas – eller att framställas som tidlöst sann. I själva verket kan de här åtminstone i pressen så polariserade ståndpunkterna hjälpa varandra vidare. Tvärvetenskap är vägen, de höga murarna mellan fakulteter borde rivas.
