– Jag glömmer namn – men poesin finns kvar
Michael Ondaatje om åldrande och nya romanen ”Lyktsken”
Han fick sitt genombrott med ”Den engelske patienten”.
Nya romanen ”Lyktsken” har beskrivits som ett mästerverk.
Möt Michael Ondaatje, en vänlig och sympatisk tungviktare inom världslitteraturen.
Han är på en Europaturné och har ett fullspäckat schema av framträdanden och intervjuer. Och jag tänker att han måste vara trött på att svara alla frågor från oss journalister, frågor han måste ha fått många gånger under sitt 75-åriga liv.
Men Michael Ondaatje är ett under av lugn och tålamod.
Han berättar att varje bok han skriver tar omkring fem år. Och att han skriver för hand.
– Jag började som poet. Att skriva dikter är för mig något intimt, där jag delar med mig av mina innersta tankar. Då ville jag inte ha någon dator mellan mig och texten.
Sedan fortsatte han på samma sätt även när texterna blev längre och utvecklades till romaner.
Född på Sri Lanka
Michael Ondaatje föddes på Sri Lanka, flyttade vid elva års ålder till London med sin mor och vidare till Toronto i Kanada när han var arton.
– Där hade jag en underbar universitetslärare i engelsk litteratur. Han fick oss att spela teater och upptäcka poesin. Men då visste jag inte att jag skulle bli författare. Det förvånar mig alltid när jag hör människor säga att de redan som sexåringar visste vad de skulle bli som vuxna.
Efter studierna försörjde han sig som lärare.
– Jag gav ut några diktsamlingar. Gradvis blev det mer prosa men jag såg det länge som en hobby.
Han debuterade 1976 och han skriver romaner, lyrik och filmmanus.
– Jag vill inte veta vad en bok ska handla om när jag börjar skriva. Jag vill upptäcka historien successivt. Jag vill bli överraskad. Om jag i förväg hade en plan skulle jag bli uttråkad.
Uppslaget till ”Den engelske patienten” fick han när han såg en bild i en tidning på en sjuksköterska och hennes patient.
– Vilka var de och vad talade de om?
Generad över utmärkelse
Mer än så visste han inte när han började skriva. ”Den engelske patienten” kom ut 1992 och blev en världssuccé. Förra året utsågs romanen till den bästa av alla Bookerprisbelönade böcker under 50 år.
– Jag kände mig lite generad. Det finns så många författare som lika gärna kunde ha fått utmärkelsen.
Historien utspelades i slutet av andra världskriget. En flygare störtar med sitt plan i Sahara och blir så brännskadad att han inte går att identifiera. Han vårdas av en sjuksköterska i ett kloster i Italien. Hon vet bara att han är från England.
– Regissören Anthony Mingella och jag blev nära vänner när han insisterade på att gör en film av boken. Jag hade inga synpunkter på vilka ändringar han gjorde i manuset eller vilka skådespelare som engagerades.
Första meningen viktig
Det visade sig vara en klok inställning för filmatiseringen av ”Den engelske patienten” fick nio Oscar.
– Många människor har egna bilder i hjärnan på de olika karaktärerna i en bok. Jag har ingen aning om hur de jag skriver om ser ut. Jag känner bara till deras inre.
Michael Ondaatje vill gärna en stark första mening på plats när han börjar skriva. I sin nya roman ”Lyktsken” lyder den: ”1945 reste våra föräldrar bort och överlämnade vår omvårdnad till två män som möjligen var kriminella.”
Nathaniel, 14, och hans syster Wren, 16, känner sig först övergivna men inser sedan att de kan leva ett friare och mycket mer spännande liv med den man som fått i uppdrag att ta hand om dem. De kallar honom Nattfjärilen. I deras hus samlas en rad excentriska män och kvinnor, som på olika sätt verkar ha bestämt sig för att skydda ungdomarna.
– De kriminella var roliga och tog dem med på olika äventyr. Bland annat fick de smuggla greyhoundhundar till hundkapplöpningar i England och följa med i små båtar som kunde ta sig in i ett hemligt system av olika kanaler i Themsen.
Satt i arkiv i veckor
Michael Ondaatje gör aldrig någon research inför ett nytt skrivprojekt.
– Jag lär mig allt jag behöver vartefter historien växer fram. Och jag lärde mig väldigt mycket när jag skrev den här romanen. Jag åkte till London, satt i arkiv i veckor och läste om kriget och efterkrigstiden.
När han skrivit klart visar han manuset för tre, fyra nära vänner.
– Då har ingen fått läsa en rad under fyra år så det känns lite nervöst. Men när de sagt sitt återstår det som jag älskar mest. Att redigera materialet, flytta stycken, skriva om och göra finputsningar.
Michael Ondaatje är 75 år. Kommer han att orka genomföra ytterligare ett femårigt romanprojekt?
– Det frågar jag mig själv också. Jag märker att jag börjar bli gammal. Jag glömmer namn, särskilt på andra författare. Men poesin finns kvar. Det är mitt mest personliga skrivande, enkla meningar som förtydligar verkligheten – inte tvärtom.
