Hälften kvinnor är inte rätt metod att mäta kvalitet
Sven Anders Johansson: Att balansera litteraturlistor är bara att låtsas som om vi kan skriva om historien
Radions Kulturnytt rapporterar om att de litteraturvetenskapliga utbildningarnas litteraturlistor domineras av män (25 sep). På grundkursen vid Göteborgs universitet är 78 procent av de studerade författarna män, uppges det. Inslaget fladdrar förbi under frukostbestyren. Två studierektorer, Christer Ekholm och Ingemar Haag, får några sekunder var för att förklara sig. Jag avundas dem inte.
I en diskussion med Ingrid Elam, Margaretha Fahlgren och Victor Malm i Kulturradion på kvällen blir saken ännu ”tydligare”, för att tala politikerspråk. Gång på gång återkommer man till vilka lärosäten som är ”bäst” och ”sämst”; utvecklingen går framåt men för sakta, säger någon. Det är som att lyssna till världshistoriens facit.
Även för den som sympatiserar med det feministiska projektet i allmänhet och strävan efter jämlikhet mellan könen i synnerhet, finns det något i den här rapporteringen som är lite svårsmält.
För det första detta procenträknande. Det är en del av en bredare nyliberal tendens där ingen fråga är för komplex för att utan vidare reduceras till en siffra. 78 procent män? Fy! 50 procent? Duktigt! Visst, men är upphovspersonernas kön det enda kriteriet på om en text bör läsas eller inte? Har det inte någon betydelse vad texterna innehåller? Eller vilka kurser det rör sig om?
Att detta är modellen för hur högre utbildning kommer att värderas i framtiden blir allt tydligare. Kvalitet identifieras med kvantitet. Inte bara i den här sortens journalistiska undersökningar, utan också i de utvärderingar universiteten ständigt utsätts för numera. Ja, alla som jobbar i något slags offentlig verksamhet lär känna igen sig: det som inte kan formuleras i tabellform är irrelevant.
Att uppnå ”hög kvalitet” på de premisserna är inte så svårt (det är därför den ständigt expanderande utvärderingsexercisen är så meningslös), men är det verkligen dit vi vill? När vi humanister accepterar och rent av anammar det här sättet att se på vår egen verksamhet så har vi heller inget att sätta emot när våra utbildningar ifrågasättas på ett mer radikalt vis: varför ska det över huvud taget bedrivas forskning och undervisning i litteraturvetenskap i framtiden? För att våra litteraturlistor är jämlika? Jo, det är givetvis utmärkt, men hur var det nu – fanns det inte något mer?
Det andra problemet rör den lika tidstypiska tendensen att förvänta sig att hela tillvaron ska rätta sig efter vår vilja. Eller i det här fallet: att kräva av litteraturhistorien att den ska leva upp till vår tids ideologiska konsensus och etiska riktlinjer. Visst, litteraturen har på sätt och vis alltid haft den funktionen, om än med omvända förtecken. Kanon har alltid varit en apparat för att framhäva män, idealisera manlighet, skapa manliga nationalhjältar, och så vidare. Men är det verkligen ett argument för att vi bör resonera på samma sätt, fast tvärtom?
Det är förträffligt när bortglömda kvinnliga författarskap lyfts fram av forskningen. Självklart ska litteraturlistor vara så balanserade som möjligt. Och ja, det finns fortfarande en manlig blick som styr mycket av de värderingar som görs överallt i offentligheten. Men med det sagt måste man kanske också inse att litteraturhistorien trots allt inte är en godtycklig konstruktion som kan byggas om efter behag.
I en uppföljande kommentar förklarar litteraturvetaren Cristine Sarrimo att litteraturbegreppet måste breddas så att fler kvinnor kan ta plats på litteraturlistorna. Om vi lyfter fram psalmtexter, brev och dagböcker kommer andelen kvinnor att öka (Kulturnytt 26 sep). Jag kan i viss mån förstå även det argumentet – vilka genrer som givits prioritet handlar i hög grad om makt och pengar – men en motfråga måste ändå ställas: är syftet med humaniora att till varje pris göra historien jämställd?
Man skulle också kunna säga att litteraturhistorien visst är en konstruktion, men en konstruktion som är så gammal, oöverskådlig, kollektivt hoplappad och överlagrad med bråte att den har något naturligt över sig. Som en urgammal trädstam bär den spår av antikens slavsamhälle, medeltidens feodalism, 1600-talets kolonialism, 1800-talets rasism, 1900-talets fascism, och så vidare.
Litteraturhistorien ser kort sagt sällan ut som den borde, enligt dagens mått och värderingar. Men är det inte också därför vi måste studera den, i stället för att undervisa den om hur den borde se ut?
