Den vite terroristen är en individ

Vår skeva blick på extremisters bakgrund håller på att förstärkas av hets och propaganda

Den tyske terroristen Tobias Rathjen, 43.

I går mejade en högerextrem terrorist ner tio människor på öppen gata i den tyska staden Hanau. I terroristens manifest framgår att han anser att vissa raser är underlägsna andra.

Hade det varit ett terrordåd med muslimer som förövare snarare än offer hade Europa stannat upp.

Med all rätt.
Det är skillnaden som är skrämmande.

Förra veckan rapporterade tidskriften Expo att den tyska polisen slagit till mot en högerextrem terrorcell. Enligt tyska medier fanns planer på en rad olika terrorattentat, bland annat attacker mot moskéer, asylsökande och politiker.
Gruppen hade, enligt Expo, nära kopplingar till det högerextrema medborgargardet Soldiers of Odin, som grundades i Finland och också varit aktivt i Sverige.

Högerextremismen är en internationell politisk rörelse med nära, intima kontakter, upparbetade kontaktvägar och en urstark radikaliseringsmaskin på nätet. Den överlappar med den politiska miljö som finns runt de stora parlamentariska rörelserna längst ut på högerkanten: tyska AfD och Sverigedemokraterna.

”Det är ett faktum att AfD profiterar på instabilitet och unruhe, oro”, sa AfD-ideologen Torben Braga i Martin Aagårds reportage i söndags.

I samma reportage beskrivs hur den tyske pianisten Igor Levit, antirasist och med judisk bakgrund, nu tvingas spela Beethoven med säkerhetsvakter, på grund av mordhot. Det hade inte hänt för några år sedan.

Jag läser om terroristen i Hanau i svenska och tyska tidningar, och slås av hur han ändå tillåts vara en människa. Med social kontext, med drivkrafter. ”Bankmannen sköt ihjäl 10”, skriver Expressen.

Bankmannen.

Han var också en del av en rörelse, en politisk maskin


Den tyske terroristen framställs som en ensam gärningsman, och på ett sätt var han det. Men han var också en del av en rörelse, en politisk maskin.

Vad är det med vår kollektiva oförmåga att beskriva högerextrem terror som något som i första hand är något mer än en enskild händelse?

Efter det avvärjda norska moskédådet förra året blev förövaren – en ”vanlig” blond kille – analyserad kors och tvärs i norska medier. Hans uppväxtförhållanden var svåra, och relationen till mamman komplicerad. Norsk journalistik gav sig in i en brottningsmatch med en psykologisk gåta.


Den vite terroristen är en individ som går att urskilja och som vi – medier, politiker, medborgare med samma hudfärg – instinktivt vill försöka förstå.

När invandrare, särskilt muslimer, begår brott ligger det i deras natur.

Denna skeva blick finns hos alla, hos mig också. Min poäng är att skevheten just nu håller på att förstärkas, förgrovas och befästas som en följd av hets och propaganda.

Avhumaniseringens mekanismer är väl belagda, historiskt och psykologiskt. För ett civiliserat samhälle finns inget annat val än att försöka hålla blicken kall. Att både fördöma och försöka förstå. Att titta på människan, inte grupptillhörigheten.

I Sverige har vi just nu en debatt om ungdomsrån där Jimmie Åkesson, ledaren för ett av Sveriges största partier, säger att etnicitet, inte social bakgrund, är förklaringsmodellen. Invandrarkillen, liksom jihadisten, är förprogrammerad, enligt Åkesson.

Detsamma kan knappast sägas om ”bankmannen”.

Det är skillnaden som är skrämmande.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.