Jag står inte ut med att Weinstein kanske frias
Rättegångar vid våldtäktsmål är ett institutionaliserat mansgriseri
Det har alltid retat mig att Göring lyckades ta livet av sig innan han skulle hängas. Rumänerna kände nog något liknande 45 år senare, då de helt enkelt plockade in diktatorsparet Ceausescu och arkebuserade dem så fort det bara gick.
Kanske anar någon här att jag inte passade så bra in på juristprogrammet. Den rättighetsreligion som lärs ut till våra blivande domare, åklagare och advokater formulerades nämligen en gång – precis som vårt ekonomiska system – av en flock slavägande män på 1700-talet. Det var en troslära som aldrig riktigt ville få fäste i mig.
Mänskliga rättigheter var, som herrskapet såg det, Thomas Jeffersons rätt att hänga av sig peruken, knäppa upp byxorna och trycka kuken i någon favoritslav; blev kvinnan eller hennes man på dåligt humör var det bara att låta prygla dem till döds.
Mänskliga rättigheter i denna tappning var och förblir att hellre fria hundra skyldiga svin än att låta en enda oskyldig stackars godsägare skaka lite galler. Den yttersta garantin består i att en tilltalad har rätt att dömas av en ”jury av jämlikar” (”nämndemän” på svenska). De som haft makten i våra samhällen är män; rättegångar i våldtäktsmål är ett institutionaliserat mansgriseri som finjusterats i årtusenden.
Att kalla vänsterns omhuldande av en folkpartistisk syn på straffrätten för en blind fläck är en förolämpning mot blinda fläckar. Dagens marxister begriper hur det ekonomiska systemet fungerar, hur riggat spelet är, hur grisigt orättvist. Men det straffrättsliga systemet sväljer de med hull och hår. Det tycks inte spela någon roll att procentsatsen för fällande våldtäktsdomar i Sverige kan räknas på hälften av Jean-Claude Arnaults fingrar.
Ju mer jag följer rättegången mot rekordäcklet och filmmogulen Harvey Weinstein, desto räddare blir jag för att han ska frikännas. Försvaret har tillgång till ett fantastiskt material av korrespondens mellan några av offren och gärningsmannen, brev där kvinnorna ibland uttrycker uppskattning och tacksamhet gentemot samma man de hävdar har förgripit sig på dem.
Varför dessa brev? För att kvinnorna ville ha kvar sina jobb, såklart, men framför allt för att de har försökt ta tillbaka kontrollen över sina liv, sina självbilder, sina människovärden.
Några i Weinsteins försvarsteam är för övrigt kvinnor som tidigare har agerat målsägandebiträden åt just våldtäktsoffer; dessa moraliskt flexibla damer är fullblodsproffs som vet hur slipstenen ska dras, då de har sett sina gamla klienter slipas ner till dammkorn av smutskastning och hatkampanjer.
Patriarkatet exkluderar ingen, vare sig kvinnor eller bögar eller golden retrievers, bara man hjälper till att upprätthålla det.
Det är så mycket rök i omlopp att man borde dela ut gasmasker i rättssalen
Åklageriet får göra så gott de kan. Drygt 80 kvinnor har hittills berättat om hur Weinstein behandlat dem. Weinstein och hans bolag Miramax och The Weinstein Company har betalat ut miljontals dollar för att köpa deras och andras tystnad. Mängder av skadeståndsförlikningar har ingåtts, återigen i miljondollarsklassen. Det är så mycket rök i omlopp att man borde dela ut gasmasker i rättssalen.
Men det räcker inte. Indicier är bara indicier. Varenda jävla människa med en hjärna mellan öronen begriper hur det ligger till, men det räcker inte. Det såg de till, Jefferson och hans glada gäng.
Som jag hoppas att jag har fel. Kanske fälls Weinstein på åtminstone någon punkt. Men om han frikänns helt vet jag inte vad jag tar mig till.
Vi pratar om en man som systematiskt, enligt mängder av trovärdiga vittnesmål, har utnyttjat sin maktställning och sin fysiska storlek för att ödelägga unga människors liv. Vi pratar om en man som enligt flera av varandra oberoende vittnesmål har haft för vana att efter fullbordad våldtäkt slicka kvinnan och mumla att ”det här gör jag för dig”.
Läs Ronan Farrows reportagebok Catch and kill. (Klarar man inte det finns hans egen sammanfattning i New Yorker från oktober 2017.) Ronan är son till Mia Farrow och Woody Allen, och har offentligt ställt sig bakom sin syster Dylans påståenden om att Allen utsatt henne för sexuella övergrepp. Farrows bakgrund gör honom kort sagt unikt lämpad för ämnet, både för att han vet vilka kräk folk kan vara och för att han i egenskap av kändisbarn har tillträde till i stort sett vilka högdjur som helst. På den sista punkten får han ofta ilsken kritik, till exempel av Anne Diebel i New York Review of Books, vilket är så dumt att jag inte ens orkar säga något sarkastiskt om det.
Även dokumentären Rovdjuret är en utmärkt introduktion till Weinsteins monstervärld. Den finns på SVT Play.
Hur går det för #metoo just nu? Jia Tolentino menar att det som händer är att förövarna – männen – har börjat göra anspråk på samma offerstatus som de egentliga offren.
I fallet Weinstein hävdade försvaret redan i inledningsanförandet häromveckan uttryckligen att det i själva verket var offren som utnyttjade gärningsmannen.
Som sagt, jag tror inte på den där rättegången i New York. Jag tror inte på ett 1700-talsliberalt skitsystem som, enligt all historisk erfarenhet och all statistik, har till främsta skyddsobjekt sexualförbrytare som håller varandra om ryggen.
Jay Carsons ”The morning show” är den bästa dramaserie som någonsin frambesvärjts
Gode gud vad jag behöver en ljuspunkt här någonstans. Och har man sett om det inte dyker upp en också, i form av ett skinande plustecken efter ett äpple. Apple TV + har kanske inte lyckats med allt de hittills försökt sig på, men en sak är klar: Jay Carsons ”The morning show” är den bästa dramaserie som någonsin frambesvärjts. En samling fullkomliga genier har fått fritt spelrum.
Att det är en samling, ett kollektiv, borde inte förvåna någon. Ingen enskild manusförfattare eller regissör eller skådespelare hade kunnat fixa det här för egen maskin. Det är så uppenbart att varenda scen, varenda replik har mötts av input från alla iblandade, tills alltihop får exakt rätt precision. Och tyngd. Vilken satans tyngd.
Jennifer Aniston och Steve Carrell som nyhetsankarna Alex Levy och Mitch Kessler förklarar inte bara allt som är fel med framgångsrika människor i största allmänhet, utan, som i förbigående, vad som är fel med Hillary och Bill Clinton. Här undersöks inte bara förövarna utan minst lika skoningslöst deras medhjälpare. Och offren tas på allvar, har egen vilja, ställer till med gott och ont, har sina moraliska svackor – utan att någonsin fråntas sin upprättelse.
Jag tittar tillsammans med min fru. Under ett av avsnitten bryter hon ihop, gråter som ett barn. Jag sitter tyst. Slutligen säger jag: ”Alltså jag är ledsen att jag inte kommer på nåt sätt att trösta dig, jag är liksom på jobbet här. Jag måste kunna tänka klart. Textjäveln ska in imorgon bitti och jag har inte skrivit en bokstav.” Hon nickar. Hon förlåter mig. Det gör inte jag.
Jag får gråta ikapp nu i stället. Varför inte. Jag lyssnar på Keshas Praying, uppgörelsen med hennes tidigare plågoande och producent. Det är en ohyggligt vacker sång, och ett sällsynt exempel på en kristen hållning som berör. Kesha sjunger att hon hoppas att karln har gått och blivit en bättre människa. Tack och lov lyckas hon inte vända andra kinden till hela vägen.
Hon har tagit kontroll över sin konst, och är bättre än någonsin förr, och vet om det. ”When I’m finished, they won’t even know your name”, gospelvrålar hon till sist, och det har hon jävligt rätt i. Svin är inte bara svin, de är nollor också.
Det kan vara bra att komma ihåg även i Weinsteins fall, när folk svamlar om alla fina filmer han ”skapat”. Mannen var en simpel producent. Den som påstår att han ”skapade” någonting vet inte skillnaden mellan en arkitekt och en fastighetsmäklare.
