Livet var en fest
Lägenheten var rosa och låg på Bellmansgatan i Uppsala, på andra sidan motorvägen. Hyresvärdinnan hade rökt för mycket och varje gång hon öppnade munnen hörde man att hon snart skulle dö.
Efter att en kursare vars ludna katt spred pissdoftande tussar omkring sig stuckit flyttade bästa kompisen in.
Nu skulle vi inreda.
Jag målade ett mods-target med vattenfärg på väggen, han satte upp en klädhängare som tvingade oss att gå på huk i hallen. Jag byggde ett bord av en vägskylt. Hans tryckkokare spraymålade köket med grönsakssoppa. Livet var i princip hur coolt som helst.
På nyårsafton åkte jag till Polen och söp bort min pappas förstautgåva av Allen Ginsbergs Howl!. Vi var inte de smartaste i vår generation. Inte de bästa heminredarna heller.
När jag kom hem några veckor senare upptäckte jag att jag var anmäld försvunnen och att bästa kompisen gripits i duschen av två konstaplar som undrade a) vart jag tagit vägen, b) varför telefonluren låg av och c) varför dörren stod på glänt.
Han hade inget bra svar på någon av frågorna.
Han borde så klart svarat att vi var slackers. Att vår extrema slöhet och brist på organisation och ambition helt enkelt var en speciell och hypermodern subkultur. Men det insåg vi långt senare.
Till slut dog hyresvärdinnan och hennes son skällde ut mig.
Då hade bästa kompisen redan skaffat en ny lägenhet som kallades Bruna rummet. Anledningen var enkel – den var helt brun. Många nätter stod jag på gatan utanför bruna rummet och skrek hans namn. För det här utspelade sig när mobiltelefoner var något som bara installerades i fordon som tillhörde räddningstjänsten.
