Bret Easton Ellis har inte blivit tokhöger

Kristoffer Viita läser essäer av en provokativ satiriker som tvingats in mot den poltiska mitten

”Jag vill passa in”, säger seriemördaren Patric Bateman i Bret Easton Ellis roman American psycho (1991). 

I den självbiografiska essäsamlingen White (Penguin/Random House) förklarar Ellis att Wall street-yuppien Bateman ­baserats på honom själv och hans känslor av alienation inför en kultur han hatade men ändå ville tillhöra. Bateman var ett mardrömsjag, ett destillat av de värderingar som präglade Ronald Reagans 1980-tal: pengar, framgång, en hård kropp och en amoralisk inställning till relationer. 

Förlaget Simon & Schuster stoppade romanen då innehållet ansågs stötande, men senare gavs den ut av ett annat förlag. Essäerna i White skildrar hur kontroversen präglat Ellis. Han drar paralleller till Hollywoods företagskultur där man gör bäst i att hålla munnen stängd och kjolen lång.

Essäsamlingens titel är medvetet provokativ och många menar att ­Ellis blivit konservativ och ”tokhöger”, som Fredrik Strage Dagens Nyheter (5 mars). Men Ellis har egentligen inte förändrats. Han har alltid varit en provokativ satiriker som tvingats in mot den politiska mitten av den exkluderande vänsterliberalism som ”under 2016 års valkampanj hårdnade till en auktoritär och moraliskt överlägsen rörelse som jag inte ville ha något att göra med” (min egen översättning). 

Ellis tar upp flera exempel. Bland annat dras hans medverkan på en GLAAD-middag (Gay and lesbian alliance against defamation) in efter att han skämtat om hiv på Twitter, och han oroar sig för en infantil, könlös kultur där sociala medier gör alla till skådespelare som städar undan sina fula sidor för att bli anställningsbara. 

De politiska partierna i White skymmer ibland sikten för Ellis vilja att sätta estetiken framför ideologin i konsten. Inledningens filmkritik belyser bland annat hur samtidens mest hyllade filmer likställer offer med hjältar och uppfostrar sin publik i stället för att utnyttja mediets potential.

Under Ellis tidiga år i 1970-talets Los Angeles brydde sig ingen om barnkultur, men uppväxten härdade honom och gav honom en förkärlek för skräckfilm, en genre som visade honom att världen är full av smärta och besvikelse. ”Jag hyser inget tvivel om att det hjälpte mig bli vuxen”, skriver han. 

Många har också försökt utmåla Ellis som Donald Trump-apologet. Det är paradoxalt, inte minst med tanke på att seriemördaren Patric Bateman i American psycho idoliserade Trump som den pappa han aldrig hade.

Även på andra sätt var Bateman före sin tid. Han dokumenterade alla gym han besökte, vilka restauranger han åt på och vilka kläder han köpte, och Ellis noterar att romanen är ”en mans ultimata serie av selfies”.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.