Både vinnare och förlorare skriver historia

Claes Wahlin läser katalanske Jaume Cabrés eleganta roman om minnet av Franco-tiden

Francisco Francos skugga vilar fortfarande över Spanien.

Medan den svenska litteraturen, med få bemärkta undantag, sysslar med identitetspolitik och autofiktion, skrivs i de europeiska kulturländerna fortfarande epik med ambitioner. Ett vackert exempel är den katalanske författaren Jaume Cabré, som med föreliggande roman har två betydande verk på svenska tack vare det lilla förlaget Nilsson.


Jag var med och gav hans förra roman på svenska, Jag bekänner, Kulturhuset Stadsteaterns Internationella litteraturpris, som delades mellan Cabré och översättaren Jens Nordenhök. Rösterna från floden kom ut 2004 och är ett tidigare verk. Båda romanerna är episkt anlagda, den nu på svenska aktuella må ha ett kortare tidsspann – Francos Spanien och dess efterverkningar fram till i dag – men har samma slags eleganta komposition där olika tidslager och rum flätas samman i William Faulkner-traditionen.

Tina Bros, en lärare som flyttat till den lilla byn Torena i Pyrenéerna med sin man, vill göra en fotobok om hur det var förr. Hon dokumenterar en gammal skola mitt under dess rivning och hittar en kartong med anteckningsböcker från det tidiga 40-talet, skrivna av en Oriol Fontelles.

Dessa leder henne tillbaka i tiden och genom henne och Fontelles anteckningar flätar Cabré samman en historia om Franco-tiden och dess efterverkningar ända fram till början av 2000-talet. Anteckningarna fungerar på samma vis som en violin gjorde i Jag bekänner, en orgelpunkt kring vilken historien löper.


Handlingen kretsar främst kring Elisenda Vilabrú, en omåttligt rik och mäktig dam, Valentí Targa, byns fascistledare och Oriol Fontelles och hans barn som han aldrig fick träffa efter att hustrun övergett honom i tron att han var fascist. Fontelles, visar de anteckningsböcker Tina Bros hittar, var i själva verket spion i motståndsrörelsen och dödades av fascisterna efter att de upptäckt hans svek.

Kampen mot fascisterna får alltså en parallell historia i hur Tina Bros möter motstånd i sina efterforskningar. Få vill minnas hur det var under Franco, inte minst då det visar sig att historien enligt dem hon intervjuar ofta består av motsägande vittnesmål. Enskilda personer må tro en sak, men egentligen förhöll det sig på ett helt annat vis.

Liksom i Jag bekänner finns här ett mer filosofiskt tema som handlar om historiens ogripbarhet, hur den skrivs av såväl segrarna som förlorarna. Och att i det specifika fallet Franco så är i denna roman alla, inklusive Tina Bros, förlorare.


Det är en elegant konstruerad roman som ledigt rör sig över olika tider, ibland kan en konversation eller ett minne i nutid mitt i en mening övergår i historiskt presens om händelsen i fråga. Detta ger en rytm och har en – tack vare Maria Cederroths översättning – smidig och exakt prosa som gör den allt annat än korta romanen både spännande och tankeväckande.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.