Katastrof för klimatet
Jonathan Metzger om världsledande forskarnas skoningslösa kritik mot årets Nobelpristagare i ekonomi
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2018-10-15 | Publicerad 2018-10-14
William Nordhaus är en av vinnarna av Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2018. I svensk medierapportering framstår Nordhaus som en lite härlig mysgubbe som tycker att ekonomer borde bry sig mer om klimatet. Tyvärr är den bilden av Nordhaus forskningsgärning gravt missledande.
Ingen ifrågasätter Nordhaus ställning som en av de första ortodoxa nationalekonomerna som lyfte att klimatet är en viktig faktor att ta in i makroekonomiska tillväxtmodeller.
Det de däremot förbiser att nämna är att han genomgående sökt att övertyga politiker om att inte agera kraftfullt mot klimatförändringarna, eftersom detta i hans mening skulle riskera att skada den ekonomiska tillväxten. Detta budskap har Nordhaus oförvitligen hamrat in som en stark politisk rekommendation sedan 1990-talet, även om det har tonats ned något i hans sista stora bok The climate casino från 2013.
Grunden för hans ställningstagande mot kraftfulla och snabba minskningar av klimatgaser är beräkningar genomförda med hjälp av en typ av klimatekonomiska modeller som Nordhaus var en pionjär i att utveckla. Dessa så kallade Integrated Assessment Models (IAM) för samman klimatmodellering med makroekonomisk modellering. Det finns dock ett grundläggande problem med dem, och det är att andra ekonomer av samma vetenskapliga tyngdklass menar att centrala komponenter i modellerna är rent spekulativa, det vill säga: påhittade.
Nordhaus vetenskapliga metoder är alltså djupt kontroversiella inom den nationalekonomiska teorins innersta krets. Världsledande ekonomer drar sig inte för att rent ut kalla dem vetenskapligt oärliga och på gränsen till bedrägliga. Även om dessa skeptiker noggrant undviker ad hominem-attacker mot Nordhaus så är deras kritik skoningslös mot den beräkningsmetodik som han har utvecklat.
Martin Weitzman, professor i nationalekonomi vid Harvarduniversitet, har bland annat framhållit metoderna som vilande på ”en väldigt lång kedja av svaga slutledningar full av osäkerheter i varje led”, där resultaten från modellerna enbart kan karakteriseras som en ”långdragen kaskad av stora osäkerheter”, vilken slutligen inte producerar mer än ”en kondenserad form av verkligt extraordinära osäkerhet om de sammantagna välfärdskonsekvenserna av katastrofal klimatförändring”.
I liknande ordalag menar Robert Pindyck, professor i nationalekonomi och finansiell ekonomi vid Sloan school of management, MIT, att ”eftersom modelleraren har så stor frihet i att välja funktionella former, parametervärden och andra input, kan modellerna användas för att uppnå i stort sett vilket resultat som helst önskas, och därigenom tjäna till att legitimera det som i grund och botten är en subjektiv åsikt om klimatpolicy”.
I sin kritik av Nordhaus metodik skräder Pindyck inte orden. Han menar att modellerna ”skapar ett intryck av kunskap och precision, men den precisionen är illusorisk och missledande”.
Han drar utifrån sin analys av Nordhaus metodik därför slutsatsen att “kalla dessa modeller för ‘närmast värdelösa’ är generöst” och att modellerna är djupt omoraliska i det att ”de bidrar med en fernissa av vetenskaplig legitimitet som är vilseledande”.
Indignationen är djup när en ledande ekonom som Pindyck passionerat framhåller att ”miljöekonomer borde skämmas över att påstå att IAMer [Integrated Assessment Models] kan förutsäga klimatförändringar eller deras konsekvenser”.
Det är viktigt att påpeka att Pindyck och Weitzmans skarpa kritik inte handlar om att ifrågasätta nationalekonomins intresse för klimatförändringar. Tvärtom är det ett forskningsfält där de själva är verksamma. Däremot är de djupt skeptiska till den specifika metodik som Nordhaus har utvecklat för att bedriva sådan forskning, eftersom de menar att den är befäst med så många spekulationer och osäkerheter att det är gravt oansvarigt att basera starka policyrekommendationer på dessa beräkningar.
Nordhaus budskap har genomgående varit att vad vi än gör inom klimatpolitiken måste vi försäkra oss om att inte skada den kortsiktiga ekonomiska tillväxten för mycket. Snarare än att förorda starka klimatinsatser har han talat sig varm för att hålla tillbaka dem så länge som möjligt – på en basis av uträkningar som andra världsledande ekonomer menar bygger på väldigt spekulativa antaganden. Tyvärr har tankesätt liknande Nordhaus även dominerat den globala klimatpolitiken, vilket gör att vi nu befinner oss i en katastrofal situation som annars kanske hade kunnat undvikas.
Jonathan Metzger
Fil. dr. i ekonomisk historia, docent och universitetslektor vid Institutionen för samhällsplanering och miljö, KTH
