Så bagatelliseras extremhögern
Ultranationalister inte en väg framåt för ukrainska folket
Den amerikanske historikern Timothy Snyder publicerade 2010 en uppmärksammad bok med titeln Bloodlands. Det är en bred och målande bild av hur Hitlers och Stalins tyranniska regimer i olika omgångar bidragit till att Ukraina, delar av Ryssland, Vitryssland, Polen och de baltiska länderna blivit ett område av Europa där miljoner och åter miljoner dödats genom påtvingad svält, tvångsarbeten eller utrotningskrig.
Det var säkert inte författarens avsikter, men Bloodlands kom snabbt att utnyttjas politiskt. Som den tysk-amerikanske historieprofessorn Thomas Kühne konstaterade i en kritisk recension, välkomnades den snabbt i vitt skilda kretsar: dels av tyskar som vill normalisera sitt lands förflutna, dels av östeuropeiska ultranationalister som vill nedtona sin delaktighet i de nazistiska brotten och i stället framhäva de kommunistiska. Det är samma kretsar som enligt Kühne vill främja ett kollektivt europeiskt minne där man smälter samman nazism och stalinism till en teori om ”dubbla folkmord”. I den teorin görs distinktionen mellan förövare och offer oklar i syfte att göra domen över medlöperiet i det nazistiska mördandet mindre hård.
I rättvisans namn måste det framhållas att Bloodlands inte vill relativisera den judiska förintelsen och att Snyder är noggrann med sin användning av termen ”folkmord”. De nationalister i Baltikum eller Ukraina som använder hans bok i sina försök till historierevisionism måste därför läsa den selektivt om de ska hitta sina ursäkter.
Bloodlands har ändå vållat ett slags historikerstrid och medan den lever sitt eget liv har Timothy Snyder alltmer engagerat sig politiskt. Inte minst har han fått en viktig roll i den aktuella debatten om det som skett och sker i Ukraina. Även om hans vetenskapliga huvudarbete utsatts för en bitvis skarp kritik (kanske främst av Cambridgeprofessorn Richard J Evans) har han här i Sverige blivit anlitad som något slags expertvittne om den ukrainska revolutionen, särskilt av kulturredaktionerna på Dagens Nyheter och Expressen.
I sina debattinlägg har Snyder helt ställt sig bakom statsvälvningen och den politiska nyordningen. Det har skett i vändningar som ofta avslöjat en ytlig föreställning om Ukrainas långa och mångkulturella historia. Som historikern Stephen F Cohen påpekat, ger Snyder en falsk bild av ukrainarnas nationella identitet och gemensamma längtan efter europeisk integration. Kanske är det också så som kulturhistorikern Dovid Katz nyligen konstaterat: Allt tal om proeuropeiska eller proryska ukrainare bortser från den stora majoritet som vill ha ett västligt liv med allt vad det innebär av friheter och möjligheter till personlig framgång men som samtidigt förkastar den ultranationalism som glorifierar 40-talets fascistiska hjältar.
Timothy Snyder tillhör dem som försökt att bagatellisera det högerextrema inslaget i dagens ukrainska politik. I en intervju i Expressen (23 maj) lyckas han intala tidningens kulturchef Karin Olsson att detta inslag är marginellt, något han förutspådde skulle komma att visa sig i presidentvalet. I själva verket fick ju de högerextrema kandidaterna omkring 10 procent av rösterna och det är förstås som Ukrainaspecialisten Per Anders Rudling konstaterat i Svenska Dagbladet (16 juni): ”Presidentvalet säger inte mycket om hur stort stöd extremhögern har eftersom nationalisterna röstade på Porosjenko. Svobodapartiet fick 10 procent i förra parlamentsvalet och har 40 procent i Lvivs stadsfullmäktige. Då är man inget marginellt parti.”
Dovid Katz har från sin judiska utgångspunkt påpekat att högerextremism och antisemitism inte nödvändigtvis behöver uttryckas i ord. Efter ett besök i de västra delarna av Ukraina skräms han av hur delar av den politiska och kulturella eliten kan glorifiera den fascistiske ledaren Bandera och de krigstida organisationer som mördade tiotusentals judar och polacker. Att se statyer eller slagord där dessa våldsverkare hyllas förmedlar egentligen budskapet att de människor de mördade inte var särskilt värdefulla: ”Det kan låta egendomligt men de mest plågsamma formerna av antisemitism är ibland (än så länge) helt utan våld och fordrar längre tid att förstå än en dramatisk tv-bild av en skändad helgedom.”
Som en direkt replik på Snyders bagatelliserande kan man också se den artikel som två amerikanska historieprofessorer tillsammans med Per Anders Rudling under våren publicerade i den amerikanska judiska tidskriften The Tablet. De framhöll där att hotet från den ukrainska högerextremismen är minst lika viktigt att uppmärksamma som den militära faran från Ryssland: ”Den yttersta högern bygger just nu sitt inflytande och symboliska kapital genom att skickligt exploatera både den framgångsrika Majdanrevolutionen och Rysslands hot mot landets suveränitet.”
Det ukrainska inbördeskriget drivs nu av sin egen inneboende logik. Nationalister i väster står mot separatister i öster. Den ena sidan anklagas för fascism, den andra för terrorism. Soldater dödas och civila flyr.
När Timothy Snyder i det läget tror på mer nationalism som en väg framåt har han förstås fel. Respekt för olika befolkningsgruppers historiska och kulturella självförståelse är tvärtom ett villkor för fred. Det betyder att de styrande i Kiev måste vara en regering för hela landet. Hittills har de dessvärre nästan enbart lyssnat till den ena sidans nationella berättelse.
