Visst går det åt helvete
ULRIKA STAHRE om två nya fotoutställningar
Ända sedan genombrottet 1993 med Landet utom sig – en studie av det Sverige som just då så tydligt krackelerat som folkhem och därför ansågs skildras så väl i Lars Tunbjörks både hårda och humoristiska bilder – har fotografen gillats av både kritik och publik. Detta är något jag inte fullt begripit mig på. Där andra sett studie i folkdjup har jag sett folkförakt, där andra sett nakna porträtt har jag sett övergrepp. Tunbjörk har varit och för mig förblivit en fotograf som skapat problematiska bilder med hög komplexitet, bilder som ställt en hel del frågor men bemötts alltför enkelt.
Fotografi är en känslig konst, känslig för att verket och det verkliga löper samman. Särskilt i den typ av dokumentärt fotografi som Tunbjörk arbetar med. Därför är jag kanske känslig för hans porträtt – bilderna sliter i hjärtat för alla de helt maktlösa människor som blir fotografier och symboler för småstadsliv, konsumtionshets, meningslöshet – för även om alla porträtt skildrar ett möte mellan fotograf och objekt så behöver detta möte inte gå vidare till betraktaren. Här finns ett glapp. Precis som det finns ett glapp mellan människor i bilderna.
Vinter är en serie bilder fotograferade under några olika år, mest i norra Sverige. Det är långt mellan människorna, det är ensamt, mörkt, dystert. Kamerablixten slår rakt ut i skogen – mörkret blir en plats för något brott, något som hänt men inte märkts. Och blixtbelysningen ett sätt att betvinga det där ute, det mörka, obehaget. Så långt är man med i Tunbjörks vintermani. Men när två kvinnor i underkläder poserar, och när manlig gemenskap är bullriga skratt i någon bar, så är klyschorna så närvarande att talet om det dokumentära inte räcker till. Snarare är serien Vinter en meta-berättelse, där förväntningar på vardagsliv, förväntningar att förstå någonting alls utom sig själv, hela tiden stöter i, krokar i, just klichéer.
Så det som stör med serien Vinter är att det inte är melankoliskt, snarare desperat. Människor och miljöer skriker efter annat. Och detta andra är olika saker för olika människor i olika sociala fält. Vad betyder till exempel en pizzeria när den är det enda som finns?
I serien Home finns tvärtom en paradoxal frid. Spöklikt, för all del, obefolkade villaområden är väl byggda granne med helvetet – inget kan vara så färdigkommunicerat, tyst och tragiskt som en välansad gräsmatta. Men trots detta en lugn känsla av frid och vardaglighet, fotografier så arkitektoniska att byggnaderna nästan underordnas fotot. Man tänker psykofarmaka, låtsasvärld, modellandskap. Det är befriande att ”verklighet” inte längre kan fungera som riktmärke.
En fotograf som också porträtterat människor i landsbygd är Esko Männikkö. Hans serie bilder av finska ungkarlar var en sorts genombrott i början av 90-talet. Dessa två slog igenom ungefär samtidigt och ägnade sig åt något bortglömt, något vid sidan av. Nu visas de samtidigt i Stockholm. Där är likheterna över. För där Tunbjörk smackar på med märkliga vinklar, överexponering, blixt – där kryper Männikkö nära, mättar färgerna, finner de allra kraftigaste existentiella motiven, fulla av patos. En apas ögon, de ofödda fågelungarna, redan döda. På Millesgården visas en retrospektiv utställning, vildsint hängd i någon sorts form och färgordning men inte med de olika serierna sammanhållna.
Här och där skymtar bekanta bilder; ungkarlarna, de slitna miljöerna. Världen utanför välfärden – och världen utanför tiden. För är det något Männikkös fotografier främst liknar, är det klassiska vanitas-stilleben, de där med dödskallar, brinnande ljus, timglas och annat som ska påminna om tidens gång och alltings förgänglighet. Hos Männikkö är det främst döda djur och slitna miljöer som påminner om vanitas-motiv, men det är också något med själva kompositionen: ett när- och ofta underifrånperspektiv, som stod Männikkö på knä med sin kamera. Man anar en fascination inför tingen, människorna och djuren, en fascination som liksom puttrar, aldrig stannar.
