ÅSIKT

Röda piller mot depression

Carl-Michael Edenborg om ett sjukt samhälle – och ett revolutionärt recept

avCarl-Michael Edenborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Lars Sjöstedt
Botemedlet: ”Johann Haris revolutionära budskap förtjänar att nå ut till så många läsare, politiker och opinionsbildare som möjligt”, skriver Carl-Michael Edenborg om boken ”Depression – Det är inte bara du”.

Är du deprimerad? Säger ­läkaren att det beror på en obalans i hjärnan och att lösningen är antidepressiva läkemedel, SSRI? Innan du köper den idén tycker jag att du ska ta en titt i den engelske journalisten Johann Haris nya bok: Depression – det är inte bara du.

För fem år sedan var jag djupt deprimerad (igen): på det där sättet där du ­inte kommer ur sängen, där du finner dig gråtande på golvet, där du tänker på självskador, där du vaknar ur sömnen varje morgon med ångestfrossa och tänker: ”nej, inte en dag till”.

(I Haris bok fick jag förresten veta att deprimerade människor har extremt höga nivåer av stresshormoner vilket kan förklara varför de har så mycket ångest.)

Min depp höll på några månader. Den var en katastrof för mitt arbete: jag kunde inte skriva, min självkänsla var slut, jag trodde inte på min förmåga att skapa.

Slog det mig: jag har kunskaper och färdigheter. Jag kan språk, behärskar retorik, korrektur, översättande, layout. Jag lät försiktigt meddela mina vänner att ifall de ville ha hjälp med något – en text, en uppsats, en avhandling – då var jag tillgänglig och hade gott om tid.

Trots att jag levde med känslan av att sakna människovärde, rätt att existera, kunde jag fortfarande göra något för ­andra.

Det var inte tänkt som terapi. Jag ville fylla dagarna och göra något för dem jag älskar, för det enda jag kunde göra för mig själv var att halsa whisky.

Efter att ha kunnat bistå några med det jag hade att ge, fann jag dock att det inte bara hjälpte dem. Det hjälpte även mig.

Nu läser jag att detta är ett av Johann Haris förslag på hur du kan hantera depression och ångest, dessa skamligt självupptagna tillstånd. Du måste frigöra dig från myten om någon individuell ”obalans i hjärnan”, serotoninbrist, whatever.

Försök att inte fokusera för mycket på dig själv och dina problem, din barndom, de som varit elaka, de ohyggligheter du själv begått. Försök i stället att återkoppla, återknyta till gemenskapen, till något mer än du själv. 

Vetenskap handlar om sannolikheter, statistik, olika undersökningar med olika parametrar som vägs mot varandra: tre forskningsrapporter som säger en sak och fem som säger motsatsen. Vetenskapsmän talar aldrig om sanning utan om sannolikhet.

Journalisten och debattören jobbar annorlunda. Inget bu och bä. Du ska ha en tydlig åsikt – en sanning.

Det är svårt att förena dessa båda sätt att tala: vetenskapens och den vanliga människans – som kan vara en journalist, en bokläsare, en politiker eller en rent av en forskare fast inom en annan vetenskap.

Johann Hari har hittat ett mycket effektivt instrument för att tråckla ihop det vetenskapliga och det normala språket: sin egen person. 

Han berättar frikostigt om sitt eget psykiska lidande, sina mediciner, misslyckanden, trevande försök att förstå varför han inte mått bra. Han ledsagar, ifrågasätter, tvivlar, pratar med sig själv, intervjuar psykfall och specialister. Men framför allt når hans röst fram till läsaren, på ett medryckande, övertygande sätt. 

Framför allt, inte helt väntat, kräver Hari som det mest effektiva sättet att minska den psykiska ohälsan: medborgarlön nu!

Det kallas retorik. Och Hari är en ­ytterst skicklig retoriker. 

Han använde delvis samma teknik i sin förra bok, den uppmärksammade och inflytelserika Att tysta skriket, som var en stridsskrift för en humanare narkotikapolitik. Även där utnyttjade han egna erfarenheter och var ständigt närvarande i alla intervjuer och reportage. 

När jag för några år sedan saligt recenserade Att tysta skriket kallade jag Haris inställning för ”drogsocialistisk” eftersom han betonade missbrukets sociala orsaker och att dess problem måste lösas socialt – inte juridiskt eller militärt.

Drogsocialism är något helt annat än drogliberalism, som anser att varje idiot får knarka ihjäl sig om den vill.

Med mitt påstående gjorde jag en chansning. Men puh! I depressionsboken träder Hari fram som tvättäkta socialist.

Han angriper individualistiska förklaringar till psykiska besvär, inklusive alla slentrianmässiga medicineringar som drar in miljarder till läkemedelsföretagen – även om han erkänner att antidepp visst kan ha ett värde för deprimerade under korta perioder tillsammans med ­terapi. 

Hans centrala tanke är att depression och ångest är normala reaktioner på vårt högeffektiva klassamhälles iskalla bak­sida: ensamhet, otrygghet, maktlöshet, stress, prekariatets omänskliga villkor, kronisk arbetslöshet, framtidslöshet. 

Att det är samhället och inte individen det är fel på är ingen ny eller originell idé – tänk 70-talets antipsykiatri och filmen Gökboet – men Hari ger den en stenhård form. 

Men vad ska vi göra? Haris förslag till lösningar är främst sociala, även om han i förbifarten även tar upp psykedeliska droger, bön, meditation och bikt.

Viktigast: starta fackföreningar. Bli vän med dina grannar och slåss mot gentrifieringen. Aktivera dig, bygg kooperativ, försök ta tillbaka makten över din arbetssituation. Odla betongen. Befria dig från reklamindustrins fascistoida hjärntvätt som vill få dig att känna dig dålig ifall du inte konsumerar. 

Och framför allt, inte helt väntat, kräver Hari som det mest effektiva sättet att minska den psykiska ohälsan: medborgarlön nu! Under några sidor i sin bok redogör Hari för ett fint, treårigt experiment med medborgarlön i en avlägsen provins av Kanada på 70-talet. De som bodde där och deras barn uppvisade efter dessa tre år en mycket lägre grad av psykiska sjukdomar, utbrändhet, och sjukdomar i allmänhet.

Hari är, helt rimligt, för strategisk för att använda det känsliga ordet: men för den som har ögon att se med förblir han socialist ut i tåspetsarna. Och är det ­inte fascinerande att en socialistisk debattör har fått ett sådant stort genomslag i vår tid?

Framsidan av boken pryds för övrigt av tre blurbar i en smått patafysisk triangel: Elton John, Naomi Klein och Hilary Clinton.

Förlaget Bazars formgivning presenterar Olov Hyllienmarks eleganta översättning av Depression – det är inte bara du som en självhjälpsbok av det lite finare slaget. 

Det är en bra sak. 

Johann Haris revolutionära budskap förtjänar att nå ut till så många läsare, politiker och opinionsbildare som möjligt. Han skriver medryckande medan han välter många fördomar och självklarheter på huvudet. 

Betydelsen av hans insats kan inte överskattas: det handlar om liv och död. Inför våra ögon ökar den psykiska ohälsan, missbruken, självmorden – för att inte tala om olyckorna och sjukdomarna som uppstår på grund av en förlorad livsvilja.

Dessa problem skapas av vårt samhälle och kräver en samhällsomvälvning för att lösas.

ARTIKELN HANDLAR OM