ÅSIKT

Offrens tid är nu

Caroline Hainer om ”rasistattacken” mot Empire-stjärnan – och varför drabbades vittnesmål måste få ta plats

avCaroline Hainer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Musikern och skådespelaren Jussie Smollett anklagas för att ha iscensatt en attack mot sig själv. Nu riskerar stjärnan från ­tv-­serien ”Empire” 48 års fängelse.

Jussie Smollett spelar den svarta, homosexuella Jamal i tv-serien Empire. Såväl rollfiguren som Smolletts skådespeleri har hyllats som nyanserat och komplext. Han är också en prisbelönt musiker och har släppt två musikalbum. Den 29 januari i år anmälde han att han hade attackerats i Chicago av två män i skidmasker som hällde blekmedel över honom och skrek homofoba och rasistiska ord.

Många, bland annat prominenta skådespelare och politiker, uttryckte stöd och förtvivlan på sociala media. Senatorn Kamala Harris beskrev attacken som en lynchning i modern tid.

En månad efter händelsen greps Smollett och efter en snabb utredning fann man skäl att tro att han iscensatt överfallet själv. Han är i dag åtalad på 16 punkter, bland annat för en falsk polisanmälan och förargelseväckande beteende.

Varför skulle man iscensätta en rasistisk attack? ”Han har utnyttjat rasismens smärta och ilska för att främja sin karriär”, sa Eddie Johnson, polischef i Chicago. Uppmärksamhet, säger någon. Pengar säger andra, som menar att attacken var ett sätt för Smollett att få mer betalt i Empire. Enligt skvallersidan Celebrity net worth fick han 100 000 dollar per avsnitt under seriens senaste säsong. Det är inte dåligt. Efter att ha kommit ut som gay har han dessutom omfamnats av hbtq-världen så uppmärksamhet har han inte direkt saknat.

Nu har han i stället förlorat sin roll i Empire och hans rykte är kvaddat. Blir han fälld på alla åtalspunkter är maxstraffet 48 års fängelse.

Man talar ibland om att vi lever i en offerkultur, att det skulle finnas ett slags värde i att råka illa ut, att man genom att offentligt peka ut någon skulle få ett moraliskt övertag. Där upprättelse söks i medier snarare än i rätten. Att personliga tragedier också kan profiteras på, till och med stärka karriären. 

Och visst kan man tala om en kultur där vi oftare berättar om våra personliga problem och motgångar, upplevelser man förr inte hade vågat prata om. Deltagare i Melodifestivalen som berättar hur de kommit vidare efter tragedier och nu står här på en scen, med äkta styrka i rösten. Sommarpratare i P1 har tagit tillfället i akt att avslöja övergrepp och familjehemligheter. Blir man mer intressant då? Kanske står man ut? Kanske blir publiken sympatisk inställd redan från början av showen?

I ”Leaving Neverland” anklagar Wade Robson, t v, Michael Jackson för omfattande sexuella övergrepp. Jackson nekade så länge han levde till alla anklagelser.

För nu är en tid när vi lyssnar på offren. Bara under det senaste året har flera dokumentärer kommit fram där bara offrets sida hörs, till exempel Leaving Neverland (SVT) och Vi överlevde R Kelly (SVT) om Michael Jacksons respektive R Kellys påstådda övergrepp, Abducted in plain sight (Netflix) om familjen vars dotter kidnappades av en vän och granne. Metoo-rörelsen handlade om offrets berättelser och förövarnas tystnad. 

Men att öppet berätta om svåra erfarenheter behöver inte vara en medveten och slug strategi att vinna sympatier eller få ett bokkontrakt. Det kan handla om vår tids kultur av öppenhet och tillgänglighet. Eller om att hatbrott, sexuella trakasserier, övergrepp och andra grymheter faktiskt sker och nu orkar fler berätta. Det skulle kunna vara så enkelt.

I USA har människorättsgruppen Southern Poverty Law Center kartlagt över 1 000 hatgrupper. De definierar en hatgrupp som en organisation, aktiva eller nätbaserade, vars -officiella hållning går emot grupper baserat på ras, religion, etnicitet, sexualitet eller könstillhöringhet. Antalet ökade för fjärde året
i rad förra året. Enligt Expo ökar rasideologisk aktivism markant i Sverige. En iscensatt attack gör inte dessa fakta mindre sanna, eller en verklig attack mindre allvarlig, något som retoriken kring ”offerkultur” och ”uthängning” tyvärr tycks leda till.

”Det är en farlig och svår tid för unga män i dag”, sa president Trump när han talade om Metoo-rörelsen. Han menade att det föreligger en stor risk för män att bli falskt trakasserianklagade av kvinnor. Större än för kvinnor att faktiskt bli trakasserade, menade han implicit. Det är en farlig svängning i retoriken eftersom den är fel.

Vi lever fortfarande i en tid då våldtäktsanklagelser möts med skepsis och högst 11 procent av alla polisanmälda våldtäkter leder till domstol, mindre än fyra procent till en fällande dom. Det är inte en farlig tid för män så mycket som det – som alltid – är en farlig tid för kvinnor. 

I tv-serien ”Vi överlevde R Kelly” framträder offer för artistens påstådda övergrepp.

Hatbrott sker och hatbrott är riktade mot specifika grupper. Smollett råkade passa in i två av dessa: han är svart och gay. För i det som kallas offerkultur får inte alla plats. Rasifierade, hbtq- och icke-binära personer till exempel. Icke-svenskar, funktionsvarierade, underklass och låginkomsttagare befinner sig i ett reellt underläge när det gäller orättvisor. 

Det finns inte många bokkontrakt och karriärfördelar att hämta hos, säg, en sextrakasserad skolmatstant eller en misshandlad rom. Det är inte lika lätt för dem att passa i den trendiga offerkoftan.

Det är inte ”en farlig tid för män” vi lever i. Förhoppningsvis är det en farlig tid för de som begår övergrepp. Men mer sant är tyvärr att det är en farlig tid för dem vi inte lyssnar på, de som inte får komma till tals. De som faller in i alla de kategorier som inte får plats under offerkoftan. Vissa av dem råkar vara män. Vissa av dem kanske känner sig så osynliga att de måste iscensätta en attack på sig själva för att andra ska förstå smärtan.

Vissa kanske bara gillar när folk tycker synd om dem och fejkar en attack för att få mer betalt.

Men det kan vi aldrig riktigt veta om vi inte först tar utsagor och vittnesmål på allvar. Vi måste utgå ifrån att deras anklagelser är sanna och utreda dem. 

Vilket samhälle skulle vi annars ha? En sämre version än vi redan har, ett där man utgår från att alla som säger sig vara brottsoffer ljuger, att det är chict att ha upplevt något hemskt och att det är coolt att tillhöra en utsatt minoritet. 

ARTIKELN HANDLAR OM

MeToo

Hbtq

R. Kelly

Netflix