En tåspetssko med stålhätta
Aftonbladets profiler tycker till om sommarpratarna
Det är väl bara att dansa lite.
Ord som får en prima ballerina att koka.
Det låter ju så tjusigt. Prima ballerina assoluta. För att inte tala om hovdansare.
Två titlar som pekar med hela handen på en tillvaro i stjärnglans, champagne och flärd.
Ska man tro Anneli Alhanko är verkligheten ofta långt därifrån.
Disciplin, svett och pajade höfter är betydligt närmare sanningen, de högtidliga titlarna och bladguldssmyckade scenerna till trots. Där somliga ser ett jetsetliv med divaner och praliner pekade hovdansösen i stället på en kamp i uppförsbacke för att bli tagen på allvar.
Att de sköna konsterna är ett arbete, tar tid, kräver en sjuk massa jobb. Helst ska man ju inte få något betalt heller.
Kulturens stora gissel, oavsett om det gäller popmusik, ståuppkomik eller balett. Det ska bara finnas till allas förströelse och får aldrig kosta.
Alla vill ha, ingen vill pröjsa.
Ett hårresande exempel var när Anneli Alhanko berättade om hur Stockholms stadshus ville att hon skulle uppträda på någon tillställning de hade. Naturligtvis var tanken att hon skulle göra det utan att få ett öre för sin insats, kröp det fram. Det fanns ju inga pengar.
”Det är väl bara att gå upp och dansa lite”, menade man.
Tjena.
Vid sådana tillfällen hettade det till när Alhanko med allt starkare darr på rösten radade upp saker som irriterar henne. Som Dansmuséets flytt till förmån för kontor. Som stelbenta sjukpenningsregler och tragikomisk skattebyråkrati.
Då fick programmet tyngd och Alhankos tåspetssko förseddes med stålhätta.
