ÅSIKT

”Deras arbetsrelation har inget allmänintresse”

Åsa Linderborg om en kulturjournalistik som tar fram det sämsta i oss

avÅsa Linderborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2 | Foto: Anders Wiklund / TT
Lawen Mohtadi.

Det är uppskruvat läge på kultursidorna, kan man säga. Många darrande underläppar och argsinta högafflar.

Det är sån journalistik som säljer, läsarna ger blanka fan i en litteraturrecension (om det inte är Ulf Lundell som kommit med något nytt). Skärmarna med klickstaplar, röda och gröna, gula och grå, markerar minut för minut vad som blir läst och vad som bemöts med en hålögd gäspning. Eller ännu värre: ett hånflin över smakdomarna.

Utvägen, ingången: personangrepp.

I tisdags (2 april) skrev författaren Lawen Mohtadi på Facebook om sina ångestfyllda erfarenheter av ett filmprojekt med en annan författare. Texten delades snabbt och kunde några timmar senare läsas på Expressens kultursida, där mannen namngavs och bildsattes.

Han har en annan historia att berätta. Så klart, så är det alltid.

Jag struntar i båda historierna. Deras arbetsrelation har inget allmänintresse överhuvudtaget. Det är en vänskap som gått sönder, de är ett team som brutit samman. Det är sorgligt för dem, men vad har vi andra med det här att göra? Här finns inga principer, inga stora värden att diskutera, inga särskilda litterära kvaliteter som ändå kan motivera, inget som är så angeläget att namn och bild och måste publiceras.

Expressen har inte ens sökt mannen för en kommentar. De kör sitt eget race nu. Gröna staplar, gula linjer. En fällning i Pressens Opinionsnämnd, vad spelar det för roll?

Vanliga läsare struntar i de här namnen, men varenda kulturredaktör hänger på gärdesgården när Krösa-Maja kommer farande med sitt skvaller. Till synes ointresserade, men käftarna glappar likväl:

”Vad tycker jag om honom egentligen, är han inte lite …?”
”Jag har träffat henne, hon är ju, liksom …”

Jag har samarbetat både henne och honom. Den ena är förläggare på mitt förlag och den andre skriver för Aftonbladet ibland. Jag respekterar dem lika mycket. Men ändå vacklade jag när vi pratade om namnen på redaktionen. Det är den effekten sådana här publiceringar får. Jag vet inte hur det kändes för Expressens kulturredaktion när de skingrades efter arbetsdagen för att gå hem till sitt, men jag satt på tunnelbanan och skämdes över att de fått mig att tänka och säga saker om människor som jag inte vet någonting om.

Kulturjournalistik med våldskapital vinner läsare för stunden. Själv börjar jag helt tappa lusten för en verksamhet som gör allt för att ta fram det sämsta i oss.