”Vi tyckte att de äldre fattade noll”
Åsa Moberg om nya memoarboken, upprorsåret 1968 – och misstanken att hennes man var hemlig IB-agent
Åsa Moberg hade inte tänkt skriva några memoarer. Men för två år sen dog hennes pappa, hon fyller själv 70 om några veckor och nästa år har hon varit yrkesverksam i 50 år – hon började arbeta märkesåret 1968.
– Alla kommer att vilja prata och skriva om -68 och hur ambitiösa journalisterna än är så kommer saker att bli fel. Jag insåg att jag vill ge min version av vad som hände.
Så det blev en memoar, boken är knallgrön och heter ”Livet” och samma dag som hon tar emot för intervjun hemma hos sig och maken Bror Boije så har hon fått hem ett första ex. Hon ser glad ut när hon visar oss boken och Bror utbrister: ”Jag är en mycket stolt make!”.
Våren 1968 var Åsa Moberg 20 år och hade just fått jobb som kolumnist på Aftonbladets kulturredaktion. Det fanns andra kolumnister före henne – hennes egen förebild var legendaren Marianne Höök – men de hade fått meritera sig till uppdraget. Åsa fick jobbet efter att ha skrivit ett svar på en artikel av Gunnar Myrdal som publicerats i Dagens Nyheter (det skrevs på en bit av en papperspåse som hon i brist på vanligt papper hade matat ner i skrivmaskinen) och hennes genombrott var omedelbart. Hon blev den unga kvinnan med de många åsikterna, en roll som inte funnits tidigare på den svenska mediescenen. Och det fanns mycket att tycka våren -68.
Hur minns du 1968?
– Som en ljus och kreativ tid. Jag brukar tänka att den våg jag tillhörde var den som vann. Miljöfrågor, feminism och kulturarbete, det var sådant som lyftes. Eller ja, kulturarbetare är ju fortfarande missgynnade ekonomiskt men socialt har de fått en helt annan ställning.
– De bra idéerna överlevde, de dåliga – som den om våld som medel, som är rakt igenom korkad – övertogs av andra.
Du rörde dig mycket i vänsterkretsar men var själv ingen aktivist?
– Nej, för jag bevakade dem som journalist. Det var ett medvetet beslut.
Och du trodde aldrig på revolutionen?
– Nej. Jag är väldigt praktiskt lagd och jag ville veta hur det skulle fungera efteråt. Det kunde jag aldrig få några svar på.
Åsa Moberg växte upp på Lidingö, som äldst av tre syskon. Pappa var advokat och hennes mamma var sångpedagog och startade Stockholms musikpedagogiska institut.
Du kom från en gediget borgerlig bakgrund, som du tvärt bröt med redan i tonåren. Varifrån kom din upprorsanda?
– Det var tidsandan! Man skulle bryta upp. Vi tyckte att de äldre fattade absolut noll och vi var väl den första ungdomsgeneration som man lyssnade på. Vi hade stora anspråk redan som 12-åringar och sen växte de bara.
Men du verkade ha så gott självförtroende. Kom inte en del av det av just din väldigt borgerliga uppfostran?
– Jo, säkert. Man ska heller inte underskatta ”första barnbarn-effekten”. Jag var första barnbarnet i två släkter och det har alltid funnits någon som har betraktat mig som ett geni (skratt). Först var det min pappa, sen Tor-Ivan och sen min väninna Birgitta Stenberg.
Tor-Ivan hade efternamnet Odulf och var Åsa Mobergs första man och sambo. De träffades strax innan Åsa skulle fylla 17 – han var 34. Hon hoppade av skolan och flyttade hem till honom. De levde sen tillsammans tills han dog 1988.
Att dina föräldrar gick med på att du flyttade?
– Nu när jag ser 16–17-åringar förstår jag att de nog tyckte att det var rätt hemskt. Det är klart att folk på Lidingö pratade och att mina föräldrar led. Men jag märkte ingenting av det, jag kom ju till en mycket bättre värld och fick träffa fantastiska personer, som Katarina Taikon!
– Sen var det så att jag visste att jag inte skulle klara latinet och alltså inte få ta studenten. Vi pratade aldrig om det men jag tycker att det låg outtalat mellan mig och pappa: det var bättre att göra skandal än att inte klara studenten.
Du slutade också umgås med din släkt och bråkade med din mamma, från tonåren och fram till kort innan hon dog 1986. Vad gjorde hon för fel?
– Jag vet inte riktigt. I dag ångrar jag att jag var så elak mot mamma, det var nog inte så mycket hon gjorde fel. Men hon hade själv den traditionen, att bråka med sin mamma. Sen var tidsandan hemsk för mammor, allt var deras fel. Papporna kom alltid undan.
I slutet av 80-talet återupptog Åsa Moberg även kontakten med sin släkt, som bor i Finland.
– Mormor dog kort därpå. Jag visste att hon låg på sjukhus men tanken att åka och säga hejdå fanns inte. Det är jättekonstigt, jag tyckte väldigt mycket om henne. Men hela idén om släkt var ju ett borgerligt påfund.
Tor-Ivan blev väldigt viktig för dig. Han verkar ha styrt dig rätt mycket?
– Ja, visst. Ibland kändes det som om jag var krönikör för hans skull, och då var jag extra tjurig hemma. Jag är inte generellt så lättpåverkad men när jag litar på någon så kan jag vara det. Så jag brukar tänka att det var en himla tur att jag träffade en så vänlig man.
Ja, han tycks ha gett dig goda råd, som att hålla dig borta från superiet på Aftonbladet.
– Ja, det var han väldigt sträng med.
Han förbjöd dig också att gå på möten med bokstavsvänstern.
– Ja, det var han helt rabiat med! Jag blev ofta bjuden till såna – hälften av alla som jobbade på Aftonbladet hängde ju där – men jag fick inte gå, ens som journalist.
I boken spekulerar du om han var IB-agent.
– Ja, jag lutar åt att han var det. Eftersom jag inte har kunnat dokumentera det vill jag hålla det jag stödjer mig på för mig själv men det är väldigt många sammanfallande omständigheter. Jag har också tänkt på hur fullständigt upptagen han var av att inte fastna på bild. Han gick själv in i arkiv och förstörde bilder som han var med på.
Så det var kanske för att skydda dig från att hamna i IB:s rullor som han förbjöd dig att gå på extremvänsterns möten?
– Ja, jag tänkte inte på det då men nu ser jag ju mönstret.
Tror du att han använde dig som omedveten källa?
– Det tror jag att många gjorde (skratt). Jag var helt omedveten om att jag var en ”värdefull kontakt” – jag berättade gärna för alla som ville höra var jag hade varit och vem jag hade träffat.
Åsa Mobergs egna partipolitiska engagemang gick aldrig längre vänster ut än till Socialdemokraterna. 1972 gick hon med i partiet – ”kvinnoförbundet hade tagit fram ett otroligt bra familjeprogram” – men 1980 gick hon ur. Det var på grund av kärnkraften, S drev linje 2 i folkomröstningen, själv var hon engagerad i Linje 3-kampanjen. Det ställningstagandet kostade henne också jobbet på Aftonbladet. Hon fick skriva i tidningen fram till dagen för omröstningen, sen åkte hon ut ur spalterna, ”LO stod inte ut längre” (LO ägde då hela tidningen).
Har du varit frestad att gå med i något annat parti?
– Nej. Jag läste nånstans att alla borde gå med i någon organisation för att hejda de negativa krafter som är i rörelse nu och i så fall skulle jag gå med i Svenska kyrkan. Jag är visserligen ateist men det bryr ju inte de sig om. Då skulle jag börja betala kyrkoskatt och rösta i kyrkovalet – för att hejda SD.
– Men politiska aktiviteter är inget för mig. Kanske om någon startar ett nytt parti, med medborgarlön på programmet, men själv orkar jag inte.
Inför valet 2006 sa du att du skulle rösta borgerligt, på grund av vårdfrågorna. Hur förhåller du dig till höger/vänster-skalan i dag?
– Inte alls, den är helt förlegad. I senaste valet röstade jag på MP men det är ju inget man känner för att göra igen. Som många andra lutar jag nu åt C, men vi får se.
S är inget alternativ för sig längre?
– Jag har inget principiellt emot Socialdemokraterna men jag har så dåliga erfarenheter. Det är inget parti för framtiden, de sitter fast i så mycket gammalt och de lyssnar för mycket på vinsthatarna i debatten. Vänstern står inte ut med vinster i välfärden men underskott har de inga problem med.
Åsa Moberg har länge varit engagerad i vårdfrågor, inte minst psykiatrin, och hon är mycket kritisk till hur dessa hanteras i svensk politik.
– Jag tror tyvärr att det offentliga är helt oförmöget att göra de reformer som behövs inom vården. Själva strukturen, styrningen, är helt hopplös. Det är bara privata aktörer som kan förändra detta.
Hon ler lite.
– I de kretsar jag umgås blir det helt tyst när jag säger det här. Även de som själva är offer för den offentliga vårdens inkompetens försvarar offentliga utförare som princip.
Att vara ensam om en åsikt tycks aldrig ha hindrat Åsa Moberg från att uttrycka den. Hon har debatterat mycket, både i spalterna och på scener, och hon gillar det. I en debatt hon deltog i 1969, om kvinnobilden i veckopressen, hade hon hela rummet emot sig när hon fick oväntat stöd – av Harry Schein. Trots att hon då levde med Odulf, och han var gift med Ingrid Thulin, inledde de en relation. Efter hand övergick den till en djup vänskapsrelation.
– När Tor-Ivan hade dött så närmade jag mig Harry och undrade om kunde bli nåt mellan oss igen. Men då var han jättegullig och sa ”men jag är inte rätt man för dig”. Vi fortsatte ändå att ses, inte jätteofta, men vi hade en väldigt fin kontakt.
När hon 2003 träffade Bror, som hon nu är gift med, ville hon att han skulle träffa Harry Schein.
– Harry var så väldigt mån om att jag skulle ha det bra och jag ville visa honom att jag nu hade det. Det var lite som att visa upp sin nya man för pappa. Men då hade Harry dragit sig undan. Kanske hade han öppnat dörren för mig om jag hade vågat mig på ett besök utan att fråga om lov.
Efter att Schein hade gått bort 2006 berättade vänner att den bröllopsbild på Åsa och Bror som Åsa hade skickat stod på hans byrå.
I ”Livet” drar Åsa Moberg ett streck just då hon träffade Bror Boije – ”då börjar ett nytt liv, på alla sätt”. Han är den första man hon gift sig med och de bor i ett hus som han, som är arkitekt, har ritat i skånska Lerberget. Hon som på 60-talet slutade fira födelsedagar fyller snart 70.
Kommer du att fira?
– Det har jag redan gjort, jag ordnade kalas! Det var några familjer som annars skulle träffas först på min begravning som kom, jag ville vara med när de alla träffades. Det var väldigt lyckat, jag hade jättekul.
