I huvudrollen – mot sin vilja

Gunnar Bergdahl om hur succéserien Chernobyl gör fiktion av änkan Ljudmila Ignatenkos tragedi

Ljudmila Ignatenko  förlorade sin man i Tjernobyl-katastrofen 1986. I ”Chernobyl” framställs Ljudmila som just den emblematiska Tjernobyl-änka som hon inte vill vara.

Vem äger historien om Ljudmila Ignatenko? Svetlana Aleksijevitj? Sky/HBO? Hon själv?

I efterdebatten om Johan Rencks välgjorda och gastkramande tv-serie Chernobyl har detta blivit en fråga. Men en fråga som öppnar sig mot etiska utmaningar.


Först en personlig bakgrund.

Som så många andra stötte jag på Ljudmila Ignatenko när jag 1998 läste den svenska utgåvan av Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl. Boken inleds med ett kapitel kallat En ensam mänsklig stämma och stämman är Ljudmilas, en berättelse om tiden och livet som slets isär den där varma försommarnatten 26 april 1986 då reaktor fyra exploderade under ett säkerhetstest.

Hon såg från balkongen sin man, brandmannen Vasilij, rycka ut i natten. ”Gå och lägg dig”, ropade han, ”Jag väcker dig när jag kommer hem.”

Men hem kom han aldrig. I stället föll hans kropp sönder inom ett par veckor på ett militärsjukhus i Moskva av de extrema radioaktiva doser brandmännen mötte. Den nygifta, gravida 23-åriga Ljudmila tog sig dit, övertalade personalen att bli insläppt och var vid sin döende mans sida intill det oundvikliga slutet. En fasansfull berättelse om kärlek och död och om de mänskliga konsekvenserna av katastrofen.


Jag råkade komma till Kiev någon månad senare för att besöka en filmfestival. Ljudmilas berättelse levde i mig och jag sökte upp henne av ren och skär nyfikenhet.

Vi träffades i hennes lilla tvåa i förortsområdet där många av de som evakuerades från Pripjat och Tjernobyl erbjöds lägenheter och där hon bodde tillsammans med sin då nioårige son Anatolij. Mötet blev den viktigaste inspirationen till Ljudmilas röst, den dokumentärfilm som jag tillsammans med fotografen Anders Bohman, kom att göra. Den spelades in i Kiev, Pripjat, Tjernobyl och Moskva under en dryg månad våren 2000. Jag upptäckte då två saker.

Ljudmila hade aldrig fått möjlighet att läsa Svetlana Aleksijevitjs bok, redan spridd över hela västvärlden. Någon återkoppling hade aldrig skett. Ett tydligt exempel på hur Svetlana Aleksijevitj själv är en representant för den tid och den människa hon skildrar i sin geniala vittneslitteratur om ”Homo sovjeticus”. För säkerhets skull, eftersom dokumentärer alltid kan ta sig överraskande vägar, köpte vi av Aleksijevitj rättigheterna till kapitlet av hennes bok för 1 500 USD.

Men jag insåg också att det var absolut avgörande för Ljudmilas egen medverkan i vårt projekt att vi inte gjorde en film där hon ensam framstod som den emblematiska Tjernobylänkan. Hon var, precis som i verkligheten, en av många. Det var för henne en förutsättning för filmen.


Under inspelningen sökte vi scener för att tillmötesgå detta krav och vi stannade för en sekvens med änkor och mödrar som på ett tåg stilla tittar in i kameran, alla på väg till årsdagen av katastrofen på kyrkogården i Moskva där deras män och söner vilar.

Jag lovade också Ljudmila att hon skulle vara den som först av alla fick se den färdiga filmen och om hon inte ville att den skulle visas att vi då skulle hitta lösningar. Så satt vi en dag i den jättelika Domkino i Kiev dit jag anlände med filmen sommaren 2001 och tillsammans med henne, sonen Anatolij och min ukrainske vän och inspelningsledare Alik, betraktade det färdiga resultatet.

”Den är sann”, sa en rödgråten Ljudmila och filmen levde. Den fick svensk biopremiär i skuggan av 11:e september 2001, med Ljudmila på plats i Sverige.

Så följde en rad internationella filmfestivaler, visning i SVT och en guldglänsande bagge. Jag skrev också en liten bok om hela resan med filmen, Ljudmilas bok (Filmkonst, 2001), som publicerades i samband med premiären.


Fem år senare återvände jag och Anders Bohman till Kiev. Ljudmila hade accepterat att vi återkom i samband med att 20 år hade gått sedan haveriet. Ursprungligen var tanken en tillagd kortfilm kallad ”Fem år senare”. Men i stället blev det en längre uppföljning med hennes son Anatolij – då 16 år – i centrum.

Vi kortade ner vår första film och la till den nya och presenterade Ljudmila & Anatolij. Även denna visades runt om i världen på filmfestivaler och i SVT. När jag ytterligare fem år senare ville fortsätta att följa Ljudmila var det dock omöjligt att entusiasmera SVT och i stället satte jag samman boken Ljudmila från Tjernobyl (Ordfront, 2011) som minnespåminnelse att 25 år passerat sedan hennes och många andras liv slogs i spillror.

I höstas kontaktades jag av Måns Månsson, en av fotograferna i HBO-serien, som var mycket nyfiken på mina gamla filmer. Tyvärr är inte dessa lätt tillgängliga, tillkomna som de är i brytperioden mellan celluloid och ettor och nollor. Men jag skickade honom vad jag hade i filmväg och också Ljudmilas bok som finns översatt till engelska.

Hade filmen handlat om Björn Borg och John McEnroe skulle man knappast vågat sig på något kontroversiellt utan godkännande av huvudpersonerna.

Nästa kontakt med produktionen var att de ville använda bilder ur mina gamla filmer till seriens epilog. Jag frågade om Ljudmila var överens om den saken. Beskedet var att så var fallet. Men när jag kollade med Ljudmila själv visade det sig vara lögn. Produktionen, i form av Moskvabaserade advokater, hade varit i kontakt med henne men utan att någon överenskommelse träffats. Hon vill nämligen inte alls figurera i deras engelskspråkiga, internationella storproduktion. Föga överraskande eftersom hon hela tiden motsatt sig tanken att bli Tjernobylsorgens tydligaste representant.

Jag blev då uppringd av Johan Renck som produktionens sista försök. Först då insåg seriens regissör situationen. Några bilder på Ljudmila finns med andra ord inte i seriens epilog.


En dominerande trend inom dagens dramaproduktion är att försöka emotionellt stärka en berättelse genom att låta den vara ”baserad på verkliga händelser”.

Att Craig Mazin, seriens manusförfattare, har valt att ligga så nära verkliga människor och dokumenterade omständigheter som möjligt är också ett av skälen till seriens osedvanliga starka känslokraft. Katastrofen i Tjernobyl 1986 är i sig verklighet som överträffar dikten.

Sky/HBO har uppenbarligen inhandlat nya filmrättigheter för Bön för Tjernobyl av Aleksijevitj och bland annat därifrån har Mazin skrivit ihop scener, skapat personer och händelseförlopp. Men hur kan Ljudmila vara en del av detta köp?

Med undantag av den vitryska forskaren, spelad av Emily Watson, ingår Ljudmila i en grupp av i serien skildrade verkliga personer. Med en avgörande skillnad. De är alla, med undantag av Ljudmila, döda.


Här finns ett tydligt klass-, köns- och maktperspektiv. Hade det handlat om Björn Borg och John McEnroe, för att nu ta ett någorlunda aktuellt halvsvenskt exempel på en film om högst levande personer, skulle man knappast vågat sig på något kontroversiellt utan godkännande av huvudpersonerna. Fullt medvetna om väntande amerikanska rättssalar med svindlande skadeståndskrav.

Men nu handlar det om en fattig ensam änka i Kiev, Ukraina. En människa som 1987 berättade om sina djupa känslosår och om sitt liv för Aleksijevitj och som kom att bli dennas stora framgångsintroduktion till en internationell publik i väst. En kvinna som inte alls vill presenteras med namn och porträttlik engelsk skådespelare i en internationell storproduktion vars konstnärliga framgångar nu garanterar globalt intresse.


Så vad kan man köpa? Verkligheten? Även om priset är att en människa mot sin vilja får sitt högst reella liv förvandlat till fiktion, sina djupaste smärtpunkter gestaltade och maktlös tvingas bevittna hur dramaturgin tar över smärtsamma minnen?

Senaste nytt från Kiev är att Ljudmilas förortslägenhet belägras av en hord intervjujagande internationella journalister och att den nu vuxne sonen Anatolij gör vad han kan för att skydda sin mamma undan den offentlighet hon skyr.
Med andra ord konstaterar jag att ”Ljudmila Ignatenko” i tv-serien ”Chernobyl” möjligen är ”based on true events”. Men inte alls baserad på verkliga känslor.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.