Arbetarklassens extrema högersväng
Försvaret för demokratin och de mänskliga rättigheterna kan bli socialdemokratins sista stora strid
För knappt 40 år sedan skrev André Gorz Farväl till proletariatet, en samhällsfilosofisk analys men med ett påtagligt konkret budskap: Arbetarklassen i Europa har inte längre ett radikalt politiskt uppdrag. Den är integrerad i det kapitalistiska systemet och produktivismen: välstånd skapas av endimensionell ekonomisk tillväxt och ökad arbetsintensitet. Inga ekologiska restriktioner gäller.
Teserna dementerades, tycktes det, något år efter bokutgivningen. Den franska vänstern vann en betydande valseger på ett så radikalt program att dagens Labour och Jeremy Corbyn reduceras till liberaler. Men efter ett år gav vänstern upp och införde en ekonomisk ordning, jämförbar med Margaret Thatchers auktoritära kapitalism.
Vallöftet om rösträtt för invandrare (i kommunala val) är fortfarande inställt. Kommunistledaren Georges Marchais ropade uppmuntrande till arbetare som jämnade flyktingbostäder med marken.
Det pågår ett dramatiskt skifte i den europeiska politikens sociologi, en strukturomvandling, ett klasskifte.
Den politiska vänstern återuppstod under det sena 90-talet. Men då var dagordningen omskriven; vänstern kallade sig ”den nya mitten” och övertog den döende politiska liberalismens program som skrevs rakt in i EU-systemet.
Och när det stora finanskapitalistiska sammanbrottet, 2007–2008, slog sönder samhällena saknade vänstern svar och alternativ. Ett slags privat keynesianism proklamerades: staterna och EU räddade banker och finanskapital. Löntagarna fick betala med arbetslöshet, växande fattigdom och slakt på välfärdssystemen. Grekland gick under.
Här kan berättelsen om socialdemokratins och övriga vänsterns nedgång och ideologiska upplösning inledas. Efter den stora kapitalistiska krisen tilltog löntagares apati inför politikens möjligheter. Växande delar av arbetarklassen betraktar sig inte representerad i den politiska offentligheten.
En stor del av medelklassen ser sig hotad av deklassering. Sociala fenomen väl igenkända från den europeiska mellankrigsperioden, också den präglad av en djup kapitalistisk kollaps.
Löntagare som traditionellt knutit sina politiska förväntningar till vänstern har förändrat sina sociala perspektiv. Klassmotsättningar, länge självklara, är på väg att suddas ut och ersättas av primitiv nationalism, ibland också av rasism.
Välfärdspolitiken, generell och byggd på ett slags solidaritet, attackeras också av löntagare som skyddats av systemet. Våra skattepengar, sägs det, går till utlänningar, snyltare och sådana som inte vill göra rätt för sig.
För att översätta till dagspolitik: Man vinner inte tillbaka väljare genom att acceptera deras fördomar.
De reaktionära fraserna blir sällan motsagda. Socialdemokrater är ängsliga för att kritisera dem de ser som möjliga väljare. Och förresten, säger de som anser sig tillhöra vänstern, är rasism och moralkonservatism naturliga följder av att svenska löntagare är socialt utsatta. Det är en förfärande och uppgiven hållning, ett slags social determinism som befriar från individuellt ansvar: ”Vi förstår att du är rasist men det går över när du får ett bra jobb.”
För att något lätt skriva om 1800-talssocialisten August Bebels formulering: ”Rasism och främlingsfientlighet är ideologier för åsnor.”
Ett ytterligare citat: ”Man bekämpar inte högerextremism genom att imitera den.” Så sa folkfrontledaren Léon Blum, inspärrad i nazisternas koncentrationsläger.
För att översätta till dagspolitik: Man vinner inte tillbaka väljare genom att acceptera deras fördomar.
Kunde inte LO ordna en demonstration och strejk som sympati för alla utlandsfödda löntagare? Sveriges transportsystem och vårdapparat skulle bryta samman den dagen.
Det pågår ett dramatiskt skifte i den europeiska politikens sociologi, en strukturomvandling, ett klasskifte. Thomas Piketty, vars bok Kapitalet såldes i 2,5 miljoner exemplar, beskriver denna förändring i sin nya 1 200-sidor tunga bok: Kapital och Ideologi. Han visar i detaljerade tabeller hur den politiska vänstern vinner alltfler anhängare från unga, välutbildade, urbana skikt. Arbetarklassen, däremot, orienterar sig mot höger. Här sammanfattas ett populistiskt dilemma och en politisk paradox.
Den 5 december kommer att bli en illustration av fenomenen. Då har fackföreningsrörelsen utlyst storstrejk i Frankrike: mot sönderfaller i sjukvård, skola och hela den offentliga sektorn.
Den högerextremistiska ledaren Marine Le Pen svarar: ”Jag stöder varenda demonstrant men säger nej till facket.”
Hon hyllar löntagarna men tar avstånd från deras organisationer. Fascismens och populismens historiska hållning: Allians med folket. Front mot vänstern. En politisk strategi som är lönsam för Le Pen, Åkesson och deras nära partivänner.
Konflikten om flykting- och invandrarpolitiken kommer sannolikt att fortsätta eller kompletteras av strider om miljö- och klimatfrågorna. En betydande del av arbetarklassen kan väntas (som i Trumps USA) alliera sig med affärsvärldens klimatförnekare. Kortsiktigt riskerar nämligen miljöomställningen att innebära att industrier slåss ut, att arbetslösheten växer och att inkomstklyftorna blir än mer dramatiska.
Motsättningen mellan nationell arbetarklass och den fattiga världens kan också fördjupas. Den globala världs- och maktordningen innebär att särskilt miljöhotande och människoexploaterande industrier i ännu större utsträckning än i dag flyttas till den fattigaste delen av världen. Av detta följer också att antalet klimatflyktingar kommer att öka dramatiskt.
Man kan trivialisera dessa oerhörda utmaningar till partipolitik och lätt urskilja socialdemokratins dilemman. Hur ska partiet väga samman den inhemska arbetarklassens dagspolitiska krav med de tvingande ekologiska nödvändigheterna? Strategin blir än mer komplicerad av att vänstern utanför socialdemokratin är för svag.
Tysklands valstatistik ger dystra svar: Socialdemokratin är på väg mot underjorden medan De gröna snart är på väg att erövra större delen av landet. I Finland växer klimatförnekarnas parti, sannfinländarna, socialdemokraterna förlorar.
Enligt en vänstertradition finns en skillnad mellan att ”utöva makt” och att ”erövra makt”.
Att utöva makt innebär att styra politiskt men också vara hegemonisk, alltså ha ett slags ideologisk dominans. Att erövra makt är möjligt genom att på bräckliga parlamentariska grunder leda en regering eller att ingå i någon koalition. Utöva makt har socialdemokratin inte gjort sedan 1970-talet.
Den i dag erövrade makten är minimal och den blir begriplig endast om den används som försvar för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.
Det kan vara socialdemokratins sista stora uppgift.
