Det spelar ingen roll vilken regering vi får

Åsa Linderborg: Det går åt helvete i alla fall


SD presterade sämre än förväntat, men de har inte gjort fiasko. Nästan var femte svensk plockade deras valsedlar – i en tid när ekonomin är urstark. Det är dags att fördela ansvaret: Hur kunde det bli så? Uppgiften kräver ett stort mått av självkritik för att inte SD:s egen förklaring ska vinna, att allt handlar om invandringen.

Aftonbladets Åsa Linderborg.

Det finns annat att prata om.

I Sverige nämner vi finanskrisen 2008 som om den aldrig riktigt drabbade oss, men den slog hårt. Hundratusen industrijobb försvann på ett bräde. Skolan, vården och polisen underkastades stora nedskärningar.


Tio år senare ser vi konsekvenserna i hela dess vidd, med stora revor i samhällsväven. Sverige fungerar inte längre såsom vi förtjänar och förväntar oss.

Det var först med finanskrisen som allt fler började uppfatta invandringen som ett problem. Det är samma mönster i hela Europa och USA, visar forskning. Det är svårt att få gehör för en "generös” invandring om man inte bygger ut välfärden i samma takt.


Det är ingen vänstersinnad konspirationsteori att ojämlikheten växer med rekordfart i Sverige. Inte heller är den något oförklarligt ”shit happens”; ojämlikheten är resultatet av åratal av politiska beslut.

Sveriges miljardärer äger nästan lika mycket som statens samlade nettoförmögenhet plus hela pensionssystemet.

Den nyliberala pensionsreformen från 90-talet har orsakat ekonomisk desperation bland hundratusentals äldre.

Mest påtaglig är ojämlikheten för dem som underkastades arbetslinjen när andra fick jobbskatteavdrag. Det är de som letar sig fram till SD, visar forskning från Uppsala universitet (DN Debatt 5 sept).


Sveriges miljardärer äger nästan lika mycket som statens samlade nettoförmögenhet plus hela pensionssystemet. Varför diskuterar vi aldrig rikingarna och varifrån de får sina pengar?

I valrörelsen behövde partiledarna aldrig svara på grundläggande frågor om makt och rikedom: Är det verkligen rätt och rimligt att vi avskaffat förmögenhetsskatten? Hur stora vinster ska företagen få göra på välfärden? Hur stor skatteflykt tål Sverige?

När medierna inte sätter strålkastarljuset på girigbukarna blir det lätt för SD – som ju struntar heligt i alla klassklyftor ­– att peka ut asylinvandrarna som "de tärande".


Sverige är rikt, men vad gör det om rikedomen inte längre omfördelas? De enda som fattat det är valets verkligt stora vinnare, Vänsterpartiet. Till skillnad från KD, som är ett SD utan historiskt bagage, har V gått till val på en helt egen politik: att minska klyftorna.

Man kan håna idén om jämlikhet genom att som Jan Björklund säga att det mest jämlika landet är Nordkorea och där vill ingen leva. Men allt fler ifrågasätter Marie Antoinette-syndromet; en social apartheid där de välavlönade inte känner empati och ansvar för dem som inte har det lika bra förspänt som de själva. Ojämlikhet skapar inte dynamik. Ojämlikhet skapar dynamit.

Förstår man inte att vi lever i skilda världar, tror man att Sverige är ett land där alla har det ungefär lika bra, återstår bara en förklaring till högerpopulismen: En bortskämd befolkning vill inte dela med sig till asylsökande. Retoriken kan lätt slungas tillbaka: De bortskämda är ojämlikhetens försvarare, de som inte vill betala mer i skatt men gärna poserar med sina progressiva idéer om alla människors lika värde.


Avgrundsdjupa klyftor går inom städerna och mellan de rikaste delarna av Stockholm och resten av landet. Kampen för ett nedlagt BB i Sollefteå tränger genom mediebruset, men det mesta förblir oskildrat på riksplan. I utanförskapsområdena försämras stadigt bostandarden och samhällsservicen, men det enda som skapar rubriker är gängkriminaliteten.

Huvudstaden har kapat åt sig resurserna samtidigt som landsbygdens folk beskrivs som outvecklade bakåtsträvare. Landsbygdsföraktet, menar populismforskare, är en viktigare förklaring än främlingsfientligheten. Det är därför högerpopulismen kan växa i länder som inte har någon invandring alls.
Ska man förstå högerpopulismens framfart måste man dra linjen ännu längre bak, till Berlinmurens fall och nyliberalismens seger. Vi äger och beslutar allt mindre gemensamt. I trettio års tid nu har liberalerna gjort demokrati till en synonym för att banker och storföretag ska styra politiken. Då är det inte konstigt om folk tappar tron på demokratin – såsom liberalerna definierar den.

Det är inte mindre demokrati folk vill ha, utan mer.


8 av 10 svenskar menar att de inte kan påverka politiken, visar regeringens demokratiutredare Olle Wästberg och Daniel Lindvall i den sammanfattande rapporten Folkstyret i rädslans tid. Man känner att man har valfrihet men inget val, rösträtt men ingen röst.

8 av 10 svenskar – hela arbetarklassen och medelklassen tillsammans – har rätt; vi kan inte påverka politiken mer än marginellt. Vart fjärde år, när det är val, har vi visserligen inflytande, men det är ändå bara de mest privilegierade som den kommande mandatperioden kan räkna med att få sina intressen tillgodosedda.

EU, frihandelsavtal, ”oberoende” expertorgan och det allt större privata ägandet gör att det inte spelar så stor roll vilken regering som för tillfället sitter vid statsrodret. Marknadsliberalismen är inbyggd i själva systemet.

Det här borde betraktas som ett större demokratiskt problem än de 800 nazister som vi ständigt talar om.

Hösten 2018, hundra år efter det demokratiska genombrottet, behövs en ny demokratistrid. Det enda vi hittills hört på den fronten är ”I’m a democrat, but”-aktivisterna, som tvärtom tappat tålamodet med både rösträtten och yttrandefriheten.

Även om man inte vill förbjuda tiggeriet, är det mentalt jobbigt att ta ställning till en tiggare varje gång man går till affären.


Man kan inte ropa att demokratin är hotad om man samtidigt vägrar ta debatten, bojkottar, ropar på censur och i alla lägen fäktar med fascismstämpeln. Det bekräftar bara att det finns ett övermoraliskt åsiktsetablissemang som inte klarar av andra röster än sina egna. Det inger misstanken att de kanske inte alltid har svar på frågorna som de vägrar diskutera.

Allt är inte så enkelt. Stadsbilden har förändrats på kort tid och det väcker både nyfikenhet och oro. Den som försvarar rätten att bära slöja kan ändå fundera över att en åttaåring är klädd som sin mamma. Även om man inte vill förbjuda tiggeriet, är det mentalt jobbigt att ta ställning till en tiggare varje gång man går till affären.


Den svartvita moralismen, så full av teoretiska inkonsekvenser, har avfärdat svåra ideologiska och existentiella frågor som blott fördomar. Det har skapat ett ömsom ängsligt, ömsom aggressivt och polariserat debattklimat.

Mediernas ansvar är den sällsynt ensidiga världsbilden; självklart marknadsliberal, medelklassig och Stockholmsnormativ. Mediedrakarna tror att folk är missnöjda för att de är "felinformerade", när det största problemet är att de inte blivit sedda. "Fakta i frågan” och pekpinnejournalistik kan aldrig sudda ut en upplevd erfarenhet eller ersätta behovet av en berättelse om vad Sverige ska vara för ett land att leva i.

Man ska akta sig för att ge dem som röstat på SD en patroniserande klapp på huvudet, som fattar de inte vad de gjort. Det gör de visst. De som röstat på Jimmie Åkesson har aktivt tagit ställning för en högerextrem människosyn. Men situationen kräver ändå någon form av ödmjukhet. Sverige är ett fantastiskt land, men många – även de som aldrig skulle drömma om att rösta på SD – har sakliga skäl att vara missnöjda med rätt mycket.


Det finns en sund ilska som Socialdemokraterna borde ha förädlat som en konstruktiv kraft att börja ta tillbaka det som gått förlorat, men de tycks hellre förlora ett val än bedriver klassisk sossepolitik. De presterar bättre än prognos och är fortfarande ett av Europas starkaste socialdemokratiska partier, men resultatet avspeglar ändå rörelsens kris på hela kontinenten.

De skryter om att ekonomin är urstark och att staten går mot ett jätteöverskott; med de premisserna hade de chans att vinna hur många väljare som helst. Så varför lade de inte en reform värd namnet – till exempel att tandhälsan ska ingå i högkostnadsskyddet – i stället för en extra, knappt betald semestervecka för barnfamiljerna, en reform som ingen har efterfrågat?

Socialdemokraterna är medskyldiga till att marknadsliberalismen fått slå sönder det som en gång var världens mest jämlika och rättvisa land; de har drivit fram avregleringarna och privatiseringarna. De har inte återställt problemen som uppstod efter finanskrisen 2008.
De har inga lösningar på globaliseringens effekter, roffarkapitalismen, den extrema urbaniseringen eller den stora migrationens fördelningspolitiska effekter. De vet inte vad de ska göra och det märker väljarna.

Vilken regering vi än får, kommer det gå åt helvete.


2006 och 2010 vann Moderaterna för att de låtsades vara de nya socialdemokraterna. 2014 och 2018 åt SD sig fram genom en perverterad folkhemsvurm. När ska Socialdemokraterna fatta, att det är socialdemokratisk politik som väljarna vill ha?

Vilken regering vi än får, kommer det gå åt helvete.

Varken Alliansen med stöd av SD eller en mittenregering ledd av Löfven kan lösa de sociala problem som orsakade valresultatet, särskilt när vi går in i lågkonjunktur eller till och med finanskris. Det är inte mer högerpolitik som behövs för att stoppa högerpopulism, det är en vänsteroffensiv.

Går Socialdemokraterna i opposition, kommer partiet vridas åt vänster. Det är enda sättet att inte förlora LO-kollektivet till SD.

Överallt ser man den unga generationen, född på 1990-talet och som bara har erfarenheter av nedskärningar, resa sig för att skapa ett rättvist samhälle i en fungerande värld.

En mittenregering skulle innebära socialdemokratins totala kollaps nästa val. I opposition skulle Moderaterna, SD och Kristdemokraterna bilda ett reaktionärt block som högst på agendan sätter kulturkamp och nattstånden nationalism. Näringslivet trycker redan nu på för att SD ska vara regeringsfähigt 2022.


Vänstern har med andra ord åtta år på sig att analysera och organisera. Överallt ser man den unga generationen, född på 1990-talet och som bara har erfarenheter av nedskärningar, resa sig för att skapa ett rättvist samhälle i en fungerande värld.

Uppdraget är att bygga upp en maktkritisk, bred, smart och glad rörelse som har integritet nog att klämma på sina egna smärtpunkter. Unga och äldre, kroppsarbetare och akademiker, män och kvinnor från landets och jordens alla hörn som mobiliserar ett stenhårt motstånd mot den nyliberala överheten och dess stödpatruller.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.