Arbetarpartiet som struntar i arbetare

Nästa val kan S ha förlorat hela LO

”Kampen handlar om vem som ska nyttja staten till vad”, skriver Åsa Linderborg.

Det är inte till S-kongressen man ska ta sig om man vill ha idédebatt. Det finns idédiskussioner, det händer mycket i vänsterflygeln och även i SSU, men kongressen är inte tänkt för att handla om politik. Den ska vara en applåd­show för en partiledning som i antifascismens namn struntar i både arbetarklassen och landsbygden. 

Med 1930-talet som varningstriangel genomdriver sossarna och mittenpartierna en politik som spelar ett fram­tida 30-tal i händerna. De ekonomiska ”reformerna” riskerar slutgiltigt släppa förtöjningarna till vanlisarna. Det är när staten och politiken vägrar ta sitt ansvar för medborgarna som tilltron växer för högerpopulistiska lösningar. Vi såg det då och vi ser det igen.

Jag tror Kalle Segerbäcks SVT-dokumentär om Mattias Karlsson kommer bli ett referensverk. Mattias Karlsson, med större intellektuella ambitioner än nån av sina tomögda partikamrater i SD, sitter med sin pappa på verandan. Kameran fångar arbetarklassens bruksföremål och man förstår att far och son drar olika politiska slutsatser, men tillsammans får de symbolisera epokskiftet.

Endast två av fem i LO-kollektivet röstar på sossarna. Till nästa val kan de ha förlorat allihop.

Fyrtio år med marknadsliberalism i alla länder, infört i frihetens namn, har mynnat ut i en auktoritär vändning, skriver Magnus E Marsdal i den briljanta essän Frihetens mødre (Oktober forlag). Han konstaterar att Donald Trump var den förste republikanske presidentkandidaten som ­inte gick till val på löften om frihet. 

Han kampanjade på högersidans uråldriga kärnvärden: statens styrka, ledarens auktoritet och folkmassans patriotiska lydighet. Jämför med Reagan. Allt han gjorde, gjorde han i frihetens namn. Privatiseringarna lanserades som en antiauktoritär frihetskamp, och vänstern visste inte hur den skulle svara. 

Vänsterns problem, menar Marsdal, är att den aldrig tagit strid om just frihetsbegreppet. Kampen mellan höger och vänster handlar inte om att den ena och andra är emot respektive för staten. Kampen handlar om vem som ska nyttja staten till vad.

För Milton Friedman var frihet för individen att landets hälsoutgifter går via privata försäkringsbolag och inte staten. För arbetarrörelsen har frihet varit det motsatta; det som välfärdsstaten lyckats ge oss. Som svensk är man inte ekonomiskt beroende av sin äkta hälft, föräldrarna eller privat välgörenhet. Vår starkaste relation är den vi har till staten, och paradoxalt nog har detta gjort att svensken i alla ­undersökningar koras som jordklotets mest individualistiska varelse. 

När högersidan kastar den individuella friheten på tippen som gammalt skrot, måste andra bära frihetens fana genom 2000-talet, menar Magnus E Marsdal. För det krävs en helt annan socialdemokrati än den som i helgen inbillat sig att det är en antifascistisk strategi att försämra för vanligt folk. 

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.