Almegalet
Ann Charlott Altstadt om politisk journalistik i kris
Almedalen, den hysteriska politikervecka då medierna frotterar sig med makten, framstår till och med hos en strikt statsvetare som Maria Wendt som skruvad samtidssatir. Regisserade budskap, bubbel och röj utmärker Visbytrashet som varje år samlas för att tävla i grenen politik. Det vill säga göra allt för att väcka uppmärksamhet för sitt parti, sin pr-byrå, sin tidning, sin blogg, sin sajt eller sig själva.
Efter att ha bevistat fem Almedalsspektakel som forskare kommer Wendt föga förvånande fram till att medierna är ett demokratiskt problem. 2011 skickade bara kvällspressen, SVT och Sveriges Radio hundra medarbetare men det viktigaste var inte de 1 400 programpunkterna.
Den gränslösa bevakningen gör mediehändelsen till själva händelsen. Men hur ska medborgarna kunna urskilja de förnuftigaste argumenten i kakofonin av medieanpassade utspel? När rapporteringen dessutom handlar mindre om politik men desto mer om politiker, deras klädval, dagsform, formuleringskonst och inte minst genomslagskraft i just medierna, undermineras det demokratiska samtalet.
Jag vill dock höja Wendts larmnivå. Kan vi tala om demokrati då pressen är till 90 procent borgerlig, majoriteten ekonomi- och samhällsjournalister är höger och även politikjournalistik handlar om publiksiffror och att generera vinst till ägarna? Resultatet blir inte bara medietränande politiker, livrädda för mediernas kommersiella uppgift – att avsiktligt missförstå för att kunna skapa rubriker. Jag tror att det Wendt kallar mediernas banalisering, avpolitisering och intimisering också lett till att journalistkåren tappat kompetens att förstå och beskriva politik.
Sinnebilden för min tes är TV4:s expertkommentator Anders Pihlblads bok om de nya moderaterna – Ett partis fall och uppgång (2012). En politisk skildring nästan helt renons på politik i betydelsen ideologi, i fokus står i stället själva förloppet. Moderaternas historiska väg från fiasko till framgångsmaskin beskrivs huvudsakligen genom puttriga personporträtt och olika personers politiska spel, ibland i stressiga situationer, ibland i avspända miljöer. Personer utnämns, avgår eller sparkas och tänker ut olika strategier samt träffas för att prata om dessa strategier.
När Pihlblad därigenom förmedlar moderaternas självbild i stället för att ge oss en fördjupad analys, kritisk granskning och intellektuell diskussion så vet jag inte om det beror på hans oförmåga eller hans anpassning till en ytlig och tom borgerlig journalistisk kultur.
Om Pihlblads bok är exempel på konventionella mediekonstigheter så nådde vår märkliga mediesituation en surrealistisk kulmen strax innan Håkan Juholts avgångstal. I SVT:s morgonsoffa intervjuades Mats Knutson och Lena Mellin som om de var oberoende experter. Programledaren Marianne Rundström verkade okunnig om att de två kommentatorerna inte bara bestämt spelreglerna utan också agerat drevkarlar och domare då Juholt föll.
Det är lite märkligt att Wendt, som i andra halvan av boken behandlar manligt-kvinnligt, inte samtidigt tar hänsyn till normsystemet höger-vänster. Wendt ställer exempelvis Mona Sahlin och Maria Wetterstrand mot Fredrik Reinfeldt för att påvisa medieklichéer. Men hur såg medieberättelsen ut när Reinfeldt stod mot Göran Persson och Håkan Juholt: Vem var då obalanserad, inkompetent, känslostyrd? Vem utropade mediedomstolen som klokast och bäst – Göran Persson eller högersossen Margot Wallström? Och jag är säker på att om Feministiskt Initiativ inte framstått som ett vänsterparti hade mediebehandlingen blivit skonsammare. För enligt en mediekliché, som Wendt inte nämner, är kvinnor per definition vackra, kloka, modiga och oerhört starka.
Wendt lyfter fram demokratiproblemet i att medierna har reducerat oss från deltagare till åskådare. Men vårt deltagande är faktiskt mer nödvändigt än någonsin i det medialiserade samhället. Vi är publik till annonserna, vi är tittar- och läsarstatistiken, vi är opinionen. Därför är hela föreställningen till för att aktivera oss som mediekonsumenter – köpa, klicka och kommentera – när vi i stället borde bli aktiva medborgare – reflektera, protestera och demonstrera.
