Klass mot klass
Vi lever i en skolvärld där de starkare ska kunna slå ut de svagare. Torsten Kälvemark om en bok som alla skolpolitiker borde läsa.
Under 2005 föddes 101 346 barn i Sverige. Ungefär lika många tar därför i dagarna steget in i första klass. Vad är det för skola de möter? Vilken är den miljö som skall fylla vardagarna med innehåll under en lång period av deras unga liv?
Allt beror förstås på vad föräldrarna väljer i den snårskog av alternativ som nu erbjuds. Kvalitet i utbildningen säger sig både kommunala politiker och vinstsugna riskkapitalister sträva mot men vad det konkret innebär är svårare att fastställa. ”En skola i världsklass” är en kliché som alla lockar med i jakten på elever.
Åberopandet av diverse honnörsord har dock inte gett bättre resultat för svenska skolor. I den finländska grundskolans styrdokument nämns knappast ordet ”kvalitet” men det är till vårt mer ordkarga grannland som pedagoger från jordens alla hörn reser för att studera ett framgångsrikt skolsystem.
På 60-talet gick motsvarande strömmar till Sverige. Då hade sossar och liberaler tillsammans skapat en enhetsskola som beundrades av omvärlden. Ett sorterande system var nyss avvecklat. När jag på 50-talet lämnade fjärde klass var vi tre som gick vidare till realskolan. Övriga tjugo slutade sin utbildning i den sjuåriga folkskolan.
Men nu är vi snart tillbaka på ruta ett. I Emma Leijnses reportagebok Godkänt? säger utbildningsforskaren Anders Trumberg att 40-talets utbildningssegregation väntar om inget görs för att mildra den utveckling som pågår. Vi håller på att få en ny klassindelad skola där elevens bakgrund spelar allt större roll för hur man ska lyckas i livet. Trenden är tydlig, alla kan se den, men både politiker och skolledare verkar handfallna.
Det måste genast sägas att Emma Leijnse gett oss ett journalistiskt mönsterexempel. Hon bevakar till vardags utbildningsfrågor på Sydsvenskan i Malmö och har här samlat, utvidgat och systematiserat sina erfarenheter. Det handlar inte bara om de reportage som tillfälliga besök i verkligheten kan ge utan om en uthållig granskning av skolans vardag och om aktuell forskning och debatt. Hon skaffar sig en bas på Augustenborgsskolan i Malmö, får en egen nyckel dit och kan föra upprepade samtal med både lärare och elever. Det är en skola som ligger i stadsdelen Fosie med en hög andel av fattiga, arbetslösa och lågutbildade, många av dem invandrare. Samtidigt är det en skola där många lärare arbetar med entusiasm och där musikklasser blivit en konkurrensfördel.
För nu lever vi i en skolvärld där de starkare ska kunna slå ut de svagare. Formellt är det en konkurrens på lika villkor eftersom samma skolpeng följer eleverna. Ändå är det naivt att tro att marknadskrafter bara styrs av kommunala anslag. Det finns andra kapital att räkna med. Emma Leijnse visar hur huspriserna på var sin sida om samma gata i Malmö påverkas av skolvalet. En halv miljon extra kostar det att hamna inom en viss skolas primära upptagningsområde.
Självklart besöker Emma Leijnse också Finland, landet där breda koalitioner styr skolpolitiken, där andelen friskolor är försumbar och där det råder en förtroendekultur som ger lärare frihet. Visst, de finska åldersklasserna är mer homogena, men även om forskare korrigerar de svenska siffrorna för den högre andelen invandrarelever i Sverige så är skillnaden i resultat markant mellan två grannländer med relativt likartade förutsättningar.
Det råder en påtaglig brist på konkurrens och marknadstänkande i Finland (de få friskolorna får, liksom i resten av västvärlden, inte låta skattepengar generera vinst). Inget politiskt parti tycks där klaga över brist på valfrihet och jämförelsetabeller. Då är Sverige raka motsatsen och här tar sig kommersialismen uttryck i att pedagoger får ägna tid och resurser åt pr-åtgärder och klatschiga profiler. Skolor får ”vetenskap” eller ”kunskap” i sina namn men 56 procent av de fria gymnasierna saknar skolbibliotek.
De lärare och skolforskare som Emma Leijnse talar med påminner om att tanken med skolpengen var att man skulle locka till sig elever genom att vässa kvaliteten. Problemet är bara att elever och föräldrar inte har kunskap nog att välja utifrån det viktigaste: vilken skola som ger en bra utbildning. Det är svårt att kvantifiera detta och i stället kommer konkurrensen att handla om luftiga lokaler och betygsnivåer. Resultatet, säger hon, blir lätt betygsinflation och i förlängningen sämre kunskaper hos eleverna.
Ligger ansvaret för den svenska skolans kris hos 70-talets optimistiska pedagoger av liberalt eller socialistiskt snitt? Ligger det hos regeringen Bildts friskoleivrare eller hos en kommunaliserare som Göran Persson? Är det Ylva Johansson eller Jan Björklund som ska lastas för dagens problem? Eller Miljöpartiet som hittills värnat om den absurda transfereringen av skattepengar? Det går inte att peka finger i något slags partipolitiskt nit. Alla har del i misslyckandet. Ingen tror väl heller att ”valfriheten” kan backas tillbaka i kampen om medelklassens röster. Men den nuvarande situationen är i längden ohållbar och hela skolpolitiken borde ses över av en nationell haverikommission.
Jag har själv ingen enkel lösning på problemen. Det enda jag vet är att Emma Leijnses bok borde vara obligatorisk hemläxa för alla skolpolitiker. Gärna med ett rejält skriftligt prov efteråt.
