Tonårsresa mot undergången
”Det skojigaste som hänt på seriefronten hittills i år.”
Det regnar en del i Charles Burns stora episka serieroman Black Hole. Regnar och ruttnar. Hela världen, inte bara det Seattle berättelsen utspelar sig i 1975, håller på att kantra. Ungdomar drar på sig den så kallade Bacillen genom oskyddat sex och sjukdomen som följer är grotesk: vanskapthet, ömsande skinn, någon får en svans, en annan en extra mun på halsen. Det röks på, knarkas, sups, älskas.
Black Hole utkom från början i episodform under så lång tid som tio år, mellan 1993 och 2004. Burns, som etablerat sig på den amerikanska alternativscenen, bland annat med serier i Art Spiegelmanns magasin RAW, skapade med Black Hole sitt riktigt stora verk, där han också samlade sitt sinne för det groteska, sin vurm för sjukdomar, missbildningar, skräckromantik. Det är David Lynch i serieform, kraftigt tecknat med hårda kontraster – ibland genomarbetat i hela symfonier av äckel, hela uppslag där tingen svävar i ett kolsvart universum.
Att skildra tonårstiden – man ska hem och äta, se föräldrarna glo på dålig tv-film: var är livet? – som en ambivalent resa mot medveten undergång är mörkt men på något sätt realistiskt. Nojorna blir verklighet: utseendet förstörs, gränsen mellan vänskap och övergrepp är oklar, kärlekens pris är skyhögt, man kan inte riktigt lita på någon. Den äldre generationen är värdelös.
Bacillen skapar utanförskap – Susan Sontags essä Sjukdomen som metafor ringer lite, här bildsätts det normala och onormala, det mytlösa och det som omsluts av myter – men mitt i det också en tidlös lycka, en sorts kärleksevangelium. Nå, korta stunder åtminstone. Utgivningen av Black Hole översatt och i sin helhet är åtminstone det skojigaste som hänt på seriefronten hittills i år. Bara titeln – är det ett sår, buddhism, framtidsångest eller helt banal skräck för kvinnokönet? Svaret kommer inte i boken. Det förföljer dig.
