Grensle över graven med berömda ord
Utsatthet och skörhet i Teater Moments ”I väntan på Godot”
Samuel Beckett har det gemensamt med Bertolt Brecht att deras pjäser bevakas av rättighetsinnehavare som kräver att pjäserna sätts upp efter författarnas anvisningar och intentioner. Att Teater Moment väljer Becketts I väntan på Godot är alltså en smula förvånande. Deras estetik handlar ofta om att stöpa om klassikerna i en avslappnad samtidsmiljö. Ett slags respektlös respektfullhet som inte sällan skapat utsökta uppsättningar.
Pontus Stenshälls iscensättning av I väntan på Godot blir alltså inte av med det ikoniska trädet på scenen. Dock ingen jordkulle därunder, däremot ett par huggna stenar, passande nog inlånade från en näraliggande gravvård. Det är i den här pjäsen som den berömda liknelsen att människan föds grensle över en grav fälls.
Estragon och Vladimir spelas av Stenshäll respektive Mathias Olsson, här två bedagade homosexuella. Den förre med sydsvensk dialekt, den senare i ett ständigt klagande, lätt gällt tonläge. Redan utan detta numera närmast obligatoriska genusskifte liknar förhållandet dem emellan ett gammalt äktenskap. Vad som tillförs är utsattheten, rollfigurerna får en skörhet som gör slapstick- och vaudevillnumren smått rörande. Utsattheten förstärks också av att Luckys långa monolog rinner ur Ali-Reza Modjallals mun i ett rasande tempo på persiska. Så lyckas Moment än en gång lyfta in en klassiker i nutiden.
Uppsättningen skiljer sig likväl inte radikalt från institutionsteatrarnas. Thommy Berggren gjorde en liknande tolkning i sin iscensättning på Stockholms stadsteater 2009; det handlar om väntan, om tidens gång och vad vi gör för att få den att gå. Inte om en frånvarande gud eller existentiell filosofi. Berggren accentuerade även han tidsfördriven, lekarna och infallen.
Möjligen delar de också ett aber, Pozzo, vars blinda raseri rimligen måste läsas som Becketts gestaltning av nazismen. Han var själv aktiv i motståndsrörelsen i krigets Frankrike. Moments Pozzo (Peter Järn), är dock tillräckligt ömklig för att framstå som en släkting till Vladimir och Estragon, någon som delar utsattheten och övergivenheten med de båda luffarna. Vackert så, att se tiden gå i den ljusglimt som är livet innan vi ramlar ner i mörka graven.
