Vilka brott får man tala om?

Lidija Praizovic om filmen ”Förolämpningen”

Beirut, 30 år efter inbördeskriget. Det börjar med ett rör på den kristne libanesen Tonis balkong. Röret är trasigt och sprutar vatten på den palestinske flyktingen, byggförmannen Yassers, huvud. “Jävla idiot!” skriker Yasser till Toni, och efter några upphetsade vändningar skriker Toni: “Jag önskar Ariel Sharon hade utplånat er!” till Yasser. Då får han ett slag i magen som bryter två av hans revben. Toni drar Yasser inför rätta för misshandel.

Fallet blir, i ett Libanon där hatet och konflikterna i hög grad lever kvar efter inbördeskriget 1975–1990, en nationell angelägenhet, som riskerar att blossa upp till ett nytt inbördeskrig.

Regissören Ziad Doueiris nya film Förolämpningen problematiserar yttrandefriheten: är en misshandel verkligen värre än en förolämpning?

Är det så enkelt som att vissa folkgrupper är offer och andra förövare? Vilka brott får man tala om och vilka sopas under mattan?

Vilka grupper ger vi offerstatus och väljer att se mellan fingrarna med, på bekostnad av andra?

Filmen överskrider politiska, kulturella och religiösa gränser och vågar sig ut i de snåriga träskmarker där olika gruppers fördrivningar, massakrer och flykter korsar varandra och möts. Det är en film som ingjuter hopp. Om vi är mindre uppslukade av vårt eget lidande, vår egen historia och identitet, vågar göra upp med egna fördomar och förenklingar, och lyssnar på våra motståndare, i synnerhet dem som vi föreställer oss har gjort oss illa, då kan det finnas hopp även på dessa jordens fördömda platser.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln