Kultur är Femplus
PREMIÄR I DAG! Åsa Linderborg: Nu finns vi i Femplus på fredagar – en hel tidning om kultur & nöje
Sverige har något som andra länder inte har: en folklig kvällspress med avancerad kulturjournalistik. Det är den gamla jämlikhetsivern och folkbildningstraditionen som manifesteras; kulturen ska inte vara en fråga för eliten, den angår alla.
Det vi publicerar ger eko. Svensk kulturjournalistik utmärker sig nämligen också genom att vara starkt idédriven. Vi tar ställning och Aftonbladet Kultur kanske mer än andra. Vi mår som bäst när vi skapar dålig stämning. Kultursidor som sprider ett sken av doftljus, blir aldrig relevanta.
Ju mer omtumlande och konfliktfyllda tiderna blir, desto större behov av kultursidor som går på djupet med samtiden. Som tar sig tid att förklara, som inte räds motsättningarna, som frilägger det motsägelsefulla, som kastar sig loss i en diskussion där alla tankar får rymd.
Samtidigt som detta behov växer, är kulturen ifrågasatt som aldrig förr. Hatet – för en gångs skull är ordet på sin plats – mot kulturen börjar ta sig farliga proportioner. Bildningsföraktet är grandiost.
Frågan är hur vi ska tackla det.
Efter Trumps maktövertagande, som orkestreras av hugg och slag mot de skapande verksamheterna i allmänhet och medierna i synnerhet, domineras medierna av en självömkande uppsyn. I stället för att diskutera vilket ansvar journalistiken har för idé- och samhällsutvecklingen, vrålar vi över att vi inte längre har monopol på verklighetsbeskrivningarna. Här borde kultursidornas uppgift vara att bidra med ett korrektiv. Vi står ännu så pass stadigt, att vi inte ska behöva drabbas av självcensur.
Svensk kulturjournalistik håller hög klass, men även den har ändrat karaktär. Blivit flyktigare, pressad av den klickokrati som får allt större inflytande över publicistiken. Behovet av grönfärgade staplar gör att vi ägnar utrymme åt sådant som faktiskt inte betyder något.
Kritiken, recensionsverksamheten, drar färre läsare än det samhällsdebatterande materialet. Det är inte längre de ideologiska attackerna som kräver störst publicistiskt självförtroende, det är recensionsverksamheten som tarvar muskler inför dem som tycker att siffror är viktigare än bokstäver.
De sociala medierna gör också att viktiga frågor som tidigare blev ideologiska slagfält på kultursidorna nu avhandlas i en 140 tecken kort indignation. Intrycket blir splittrat: Alla springer på samma bollar men få är fokuserade nog att diskutera på allvar. Det är mer åsikter än insikter, moralismer vinner aldrig på att utvecklas i text.
De sociala medierna är också hågade för åsiktsintolerans, vilket spiller över på kulturjournalistiken, som tenderar att bli allt fegare och mer kontrollerad. De ohämmade tankeutbrotten blir allt sällsyntare.
Vi tror att det är tillfälligt. Tiden talar för en nyfiken kulturjournalistik som både sjunger eftertänksamhetens lov och utför attentat mot de förhärskande tankestrukturerna.
När all nyhetsförmedling i snabbhetens tecken ser ungefär likadan ut, är det ofta kultur-sidorna som ger tidningen ett helt eget sound. Därför satsar nu Aftonbladet på sitt kulturmaterial. Varje fredag, med start i dag, flyttar kultursidan ihop med våra kollegor på nöjesredaktionen in i bilagan Femplus.
Det kan se ut som ett dramatiskt brott med traditionen. Svensk kvällspress har ju nämligen också den egenheten att vi håller en tydlig rågång mellan Kultur och Nöje. ”Fintidningarna” har för länge sedan slagit ihop de två disciplinerna, men inte vi. Bilagan ska dock inte -luras; vi är fortfarande två skilda redaktioner.
I Femplus ska läsaren hitta det som vi redan gör – recensioner, idédebatt, satir och mediekritik – även om inte allt får plats samtidigt. Vi ska också ta några, för oss, nya grepp. Särskilt glada är vi att hälsa det egensinniga geniet Jan Stenmark tillbaka.
Anna Andersson är bilagans redaktör. Redigerarsnillet Magnus Ericsson är formgivaren.
Kulturredaktionens ambition med Femplus är ett seriöst försök att få de ovana läsarna att hitta till kulturjournalistiken. Ett samhälle utan kultur, dör. Det samma kan sägas om ett mediehus, utan kulturjournalistik blir det svårt att överleva. Just därför trappar vi upp.
