Barnasinne tar priset
Barbro Lindgrens självbiografiska ungdomsböcker en dörr till barnens tankevärld
ALMAPRISET Det finns en scen som aldrig har lämnat mig i sista delen av Barbro Lindgrens dagbokstrilogi, Bladen brinner. Det är samma dag som tunnelbanan invigs och Barbro och hennes väninna premiäråker så de ska ha något att berätta om för sina barnbarn ”(eller åtminstone syskonbarn)”. När det blir kväll och de skiljs åt går Barbro genom skogspartiet, hon väljer att gå och inte springa, för nakna gubben har hon inte sett på flera år. Men så dyker han upp igen, blek mellan träden och väser efter henne. Ingenting händer förstås, men skräcken minns jag så väl hur den grep mig.
När jag läser om böckerna nu var det över 20 år sedan sist. Världen är större, farorna har ändrat skepnad. Men minnet av nakna gubben är så starkt att jag måste bläddra igenom alla böckerna igen. Var det bara detta lilla? Som etsat sig kvar och i mitt huvud förändrats till Bladen brinners själva huvuddrama.
För dem som är uppväxta med Barbro Lindgren, vilket vid det här laget är en hel hög generationer, är det säkert flera som har liknande upplevelser. Den lilla bilden av en skog och en gubbe, eller av en första kyss, eller av modiga Kajsa med mensdropparna, har förvandlats till en myllrande tavla med miljarder penseldrag. Intensiv extrainformation tillagd av minne och erfarenheter och identifikationens lureri.
De tre böckerna Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner, beskriver ett vuxenblivande där alla ingredienser ingår men ingenting tar plats. De faktiska orden sveper förbi, som i förbifarten, som igångsättare av läsarens egen fantasi. Där bilderböckerna, som Vilda bebin eller Max-böckerna, är offentliga i sin framtoning, vill läsas högt, vill visas upp, är dagbokstrilogin privat. Ingen annan kan läsa dem på samma sätt som jag gör, ingen annan kan få tillgång till de världar jag bygger mellan raderna.
Dagbokstrilogin kom ut 1971-1973. Efter några år kom nästa serie självbiografiska böcker, Lilla Sparvel, Stora Sparvel och Bara Sparvel. Där är huvudpersonen yngre, och namnen ändrade. Som kontrast till dagböckerna som har ett nästan overkligt ärlighetsskimmer över sig finns det i Sparvel-böckerna en distans, en sagotantsröst inte olik Lindgrens namne Astrid. Först känner jag mig exkluderad, sen inser jag att jag ju ska vara exkluderad. Det är inte mitt rum längre, jag är inte mottagaren. Jag är inte barnet.
Därför blir jag både förvirrad och olycklig när jag ser att AnnaKarin Kriström, som i sin avhandling De gränslösa böckerna från 2006 tar upp Barbro Lindgrens tidiga författarskap ur ett allåldersperspektiv, menar att Sparvel-böckerna är ambivalenta, att ”barn- och vuxenkod är interfolierade”. Det som jag antar att hon ser som vuxenkod är snarast en normativ erfarenhetsbas, lika främmande för mig nu som då. Små blinkningar från en vuxen till en annan, men där jag bara är tom: ”Men riktigt fula saker är alltid fina, konstigt nog. Det finns tavlor, fullsmetade med färg och fula streck som är värda miljoner”. Jag har hört det förr, men jag pratar nog inte vuxenska för jag fattar fortfarande ingenting.
När jag letar efter en möjlig läsning av böckerna, i dag 2014, är det i stället som människa i ett annat universum än Sparvelns värld. Den världen där musikläraren sjunger ”negersånger” och man får smisk när man är dum är ett Sverige som bara Sverigedemokrater kan känna nostalgi över. Jag läser det i stället som en karta över något historiskt och en påminnelse om hur exotism inte längre är det som Sparveln beskriver: ”I ett land till exempel är alla kolsvarta och pratar ett språk som ingen förstår. Ibland äter de upp varann, för de är mycket fattiga och måste leta länge innan de hittar något att äta.”
Nu är det Norra Ängbys 50-tal som är det exotiska. Tänk att det fanns ett ställe där de vars sjukdom satt i huvudet och inte i kroppen spärrades in, och att de då och då tog promenader genom villakvarteren så att barnen fick lära sig att en dåre, det är en sån med flera hattar på sig samtidigt.
När det skrivs om Barbro Lindgren brukar det stå just om hur hon kan gå in i barnets tankevärld, hur hon kan skildra hur det är att vara liten som om hon fortfarande var där. När jag kämpar med att bli insläppt i Sparvel-trilogin tänker jag mycket på sådana utsagor, vad som ingår i att vara barn och som slutar ingå i att vara vuxen.
För om jag någon gång som Sparvel tänkt att (vuxen)världen är konstig eftersom ”de är dumma mot alla snälla och snälla mot alla dumma”, så tänker jag det nog fortfarande. Det var bara längre sedan jag såg det formulerat för mig. Och första bokens första rader kramar fortfarande om mitt hjärta: ”Det här ska handla om tiden då världen tog slut strax bakom affären. Det var på den tiden då alla nätter var svartare än nu. Och då alla kläder som hängde över stolsryggarna ideligen förvandlades till vargar eller häxor.”
Men när det fortsätter ”På den tiden bodde det en flicka i ett hus vid en ganska vanlig backe” slungas jag ut igen, jag kan inte läsa om den vanliga backen utan att mitt vuxenjag börjar tänka på folkhemmets misslyckande och priserna på villor i Ängby.
I dagbokstrilogin tror jag mig först komma närmare ett svar på vari barnets barnslighet ligger. Barnets tid är oändlig och blixtsnabb, det finns ingen tröst i ord som ”snart”. När Barbro en dag sitter i sin skolbänk och inser alltings meningslöshet är det en insikt utan slut. Hon ser sina väninnor på väg till skolan och skriver: ”Tänk att dom kan gå till skolan, fast dom måste vara där i många år och bara sitta och sitta och vänta på att få gå hem.”
Sen inser jag, det är inte barnets tid som är oändlig utan den deprimerades. Mitt i det svarta spelar det ingen roll hur gammal man är, övertygelsen om att det den här gången kommer att pågå och pågå och pågå är ålderslös.
Först i Bladen brinner växer världen till igenkännbarhet, då finns det rika och fattiga, och de som vill vara finare än andra. Då får jag förklarat att det där med att bo i Södra Ängby i stället för Norra skapar reaktioner, Barbro måste påpeka att deras hus ju inte alls är så där lyxigt som de som retas tror. Men klassmedvetenheten naggas lite i kanten av de foton som är inlagda i Karnevals nyutgåvor. Den vita funkisvillan lyser mot mig med sin ouppnåelighet.
Missförstå mig rätt, jag kräver inte att böckerna mirakulöst ska gå oantastliga genom tidens tänder. Men när jag lockas in i en läsning där jag glömmer hur världen ser ut nu bråkar det i kroppen. Stefan Mählqvist skriver symptomatiskt i skriftserien Litteratur och språk (nr 3/2007) att det i Lindgrens texter finns ”en stark medkänsla med utanförskapsindivider” och som alltid är det innanförskapet som sticker i mina ögon.
Två saker kan man dock alltid lita på: döden och djuren. Man behöver inte ha en lycklig familj, somrar på Öland och hembiträde för att veta vad Barbro Lindgren menar när hon skriver om hästen som slutat andas och om Ingrids mamma som man aldrig mer ska få höra hosta på det där speciella sättet som bara hon gjorde. Långt borta är det självklara före-perspektivet i Lilla Sparvel: ”De som hon kände kunde inte dö, det var bara andra som dog.” Det räcker med att erfara en endaste död för att allt ska ändras.
Och rädslorna förstås. Paniken över att inte passa in, över alla män som gör saker mot en man inte vill eller som man tror att man vill, kärleken till en bror som man vill nypa tills han gråter så att man får trösta honom. I allt det är vi lika, Barbro, jag och Människan med stort M.
