Han sa att han inte var rädd för döden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2015-03-02 | Publicerad 2015-02-28

Aleksej Sachnin om vännen Boris Nemtsov – nyliberalen som nobbade Putin och demonstrerade med socialister

Aleksej Sachnin

Boris Nemtsov var en väldigt trevlig och karismatisk man som inte lämnade någon oberörd. För hans anhängare framstod han som en hjälte, men för hans motståndare personifierade han ondskan.

Mer än någon annan symboliserar Boris Nemtsov ”de unga reformisternas” epok i Rysslands historia. Strax före Sovjetunionens upplösning blev den 32-årige Nemtsov guvernör i Nizjnij Novgorod som förespråkare av marknadsliberalism och privatiseringar. 1997 blev han utsedd till Boris Jeltsins vice premiärminister och det såg då ut som att han skulle bli Jeltsins självklara efterträdare som Rysslands president. Men på mindre än två år skulle Nemtsovs opinionssiffror sjunka i botten. Den stora delen av det ryska folket som drabbades hårt av finanskrisen 1998 skulle aldrig förlåta honom för hans impopulära nyliberala reformer.

När Jeltsin istället föreslog Vladimir Putin som sin efterträdare stöddes beslutet av Nemtsov. Ett par år senare var Nemtsov en av de mest högljudda motståndarna till den nye presidenten, och han lät regelbundet publicera dokument som avslöjade Kremls maktmissbruk och korruption. Trots att väljarstödet för Nemtsovs liberala parti Högerkrafternas union var väldigt lågt, var den liberala oppositionens kritik mot presidentadministrationen ändå kännbar. Putin svarade med att i statsmedia framställa Nemtsov som personligen ansvarig för laglösheten och den sociala misären på 1990-talet, samtidigt som han odlade myten om att han själv nu stod för politisk stabilitet. På många sätt var väljarnas starka stöd till Putin ett resultat av rädslan för en återgång till det tidigare kaoset.

Jeltsins epok hade verkligen varit ett decennium då cyniska och samvetslösa politiker och oligarker byggde sina karriärer och förmögenheter på medborgarnas bekostnad och utan någon som helst hänsyn till folkets lidande. Utan tvekan bar Boris Nemtsov, som en av den tidens mest inflytelserika politiker, sin del av ansvaret för detta. Men trots det skiljer han sig markant på en mänsklig nivå från de flesta andra av denna epoks representanter.

Många av hans gamla kollegor i Jeltsins regering och det liberala partiet är tillfreds med de positioner de fått i Putins Ryssland. Sergej Kiritjenko, som var Jeltsins premiärminister 1998, leder idag Rysslands statliga kärnkraftbolag Rosatom. Nemtsovs gamle vän chockterapiekonomen Anatolij Tjubajs sitter med i styrelsen för det statliga ledda bolaget för nanoteknik Rusnano. Nemtsovs förre protegé Nikita Belych har med Putins välsignelse blivit guvernör i Kirov, och många andra av Nemtsov gamla medarbetare har höga poster i Putins parti Enade Ryssland.

Jag är övertygad om att Boris om han så önskat hade kunnat fortsätta sin karriär som en betydande man i Putins politiska apparat, och fått tillgång till alla det privilegier det skulle medföra, om han bara hade varit lojal mot regimen. Men han valde en annan väg och en mycket mer obekväm och osäker roll som en av de kändaste kritikerna till Vladimir Putins inskränkningar i demokratin. Det var mycket jag inte delade av Nemtsovs politiska uppfattningar i ekonomiska och sociala frågor, men hans mod att stå upp för demokratiska rättigheter respekterade jag. Och i dagens Ryssland är det ingen liten sak.

Under 2012 när jag och mina kamrater från vänsteroppositionen hängdes ut i alla statliga kanaler som påstådda landsförrädare och georgiska agenter, fortsatte Boris att försvara oss. När min vän Sergej Udaltsov i egenskap av en av ledarna för proteströrelsen mot Putin pekades ut som en ”folkets fiende” och vi förstod att hans dagar var räknade tills han skulle fängslas, kom Boris till oss med en plan.

Boris föreslog att han skulle diskutera vår situation med sin gode vän Carl Bildt, den svenska utrikesministern, och höra om det kunde gå att smuggla ut Udaltsov ur Ryssland med en svensk diplomatbil via Baltikum och ge honom politisk asyl i Sverige. Udaltsov, som tyckte att det skulle se illa ut om han flydde med utländsk hjälp, tackade nej, och det blev aldrig något konkret av Boris plan. Men detta var typiskt för Boris. Han var ärligt omtänksam och villig att hjälpa dem som han såg som sina kamrater i kampen mot Putin, trots att vi på så många andra politiska punkter var oense. Och en dag när Sergej Udaltsov satt fängslad och hade inlett en hungerstrejk mot hur han behandlades i fängelset, ringde Boris till hans fru Anastasia och frågade hur Sergej mådde. ”Det lät som att han verkligen var orolig över Sergejs hälsa”, berättade hon.

Under massproteströrelsen mot Putin 2011-2012 var vi i Vänsterfronten allierade med Boris Nemtsov och de andra liberalerna i en bred demokratisk koalition för fria val i Ryssland. Det tog lång tid att lägga bort misstänksamheten mot varandra, och känslan fanns att vi hade satt oss vid förhandlingsbordet med verkliga fiender. Boris ansåg att proteströrelsen skulle styras uppifrån av sådana som han själv från den politiska eliten, medan vi förespråkade en gräsrotsrörelse och att ny unga aktivister skulle få ta plats och hålla tal vid demonstrationerna.

Många av våra kamrater till vänster kritiserade oss hårt för att vi hade gjort gemensam sak med liberalerna, och Nemtsov fick å andra sidan skit från många av sina anhängare till höger för att han samarbetade med oss socialister. Men även om vi hade olika visioner vad gällde framtiden för vårt land, så tror jag fortfarande att vi gjorde rätt i att gå samman i en bred demokratisk koalition. Och jag tror att Nemtsov var en av de få ärliga liberalerna som det faktiskt gick att bygga en allians med.

Boris berättade en gång för mig att han inte var rädd för döden. Att han hade levt ett rikt och intressant liv och inte ångrade någonting. Jag tog inte till mig vad han sa då, för Boris Nemtsov framstod då som någonting evigt. En person som alltid hade funnits med i rysk politik och som alltid skulle finnas där. Ordspråket ”han kommer att få en förkylning på vår begravning” var som skrivet för honom. Och inte undra på det. Hans stjärna steg med födelsen av dagens Ryssland och han var oskiljaktig från dess historia. Från ung reformist till erfaren politiker, och sedan en veteran inom oppositionsrörelsen. Nu är han nedskjuten och ligger död i ett kyligt regn på Stora Zamoskvoretskij-bron, och hundratals människor kommer för att lägga blommor. Politiker från alla håll, inklusive Vladimir Putin, har uttryckt sina kondoleanser.

Boris är borta och med honom går en hel epok i graven. Det var en svår epok för vårt land, och en kontroversiell tid då uppriktighet, övertygelse och mod var sällsynt bland politikerna. Nu kommer dessa kvaliteter att bli ännu mera sällsynta.

Aleksej Sachnin

En av ledarna för ryska Vänsterfronten, aktiv i proteströrelsen mot Putin och idag politisk flykting i Sverige

Översättning Per Leander

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.