I huvudet på en självupptagen tjej
Alice Kassius Eggers tröttnar på Zambrenos överklassplattityder
Publicerad 2017-08-18
När Kate Zambrenos Hjältinnor kom ut på svenska häromåret gick åsikterna isär. För vissa var den en uppenbarelse, en efterlängtad hamn för litterära flickor och flickors litteratur. Själv var jag mer tveksam, tyckte att den jagade och jagade men aldrig kom längre än till sin egen svans.
Romanen Green girl gavs ut innan Hjältinnor i USA och förebådar på flera sätt dess tillkomst. Den förföriska rytmen som liksom stöter fram klaustrofobiska fragment är kanske ännu tydligare här, i Helena Fagertuns fingertoppskänsliga översättning. Men om Hjältinnors avsikt var att blicka utåt, bakåt mot historiens galna kvinnor, är Green girl mer en introspektiv fallbeskrivning.
Den amerikanska flickan Ruth befinner sig i ett regnigt London. Bor på inackordering, jobbar på ströjobb, utsätts för brittiskt badrumsförfall, alla de klassiska ingredienserna i en flyttahemifrånresa. Hos Zambreno är dock ingenting varken spännande eller dråpligt, Ruths depression vilar som en mörk skugga över sidorna och miljöerna och människorna runt henne beskrivs antingen lakoniskt eller frustrerat.
Konstant är dock framställningen av Ruth som särskild från allt annat. ”Ruth är inte som dem. Ruth kan fortfarande räddas. Det finns en glimt i henne av någonting, en känslighet inför den här världen, kanske för känslig för den här världen.”
Vem som talar är oklart, men beskrivningarna av Ruths sinnestillstånd leder läsningen mot den typen av tredje person som narcissister av olika slag gärna hänfaller till – att Ruth talar om sig själv som huvudperson i sin egen film. Den tolkningen förstärks av att betraktandet och blicken är en central tematik, både som ovälkommen samhällsnorm och som bultande begär: ”Uppmärksamheten på tåget, modevisningen. Männen tittar alltid [...] Jag står inte ut om du inte tittar / Titta / Titta / Snälla / Sluta.”
Upptagenheten av och ambivalensen inför att bli betraktad hindrar inte Ruth från att obarmhärtigt utsätta alla som kommer i hennes väg för granskning. I hennes berättelse är alla andra kvinnliga gestalter intrigerande, snarstuckna, ytliga, menlösa, självgoda våp.
Kanske hade jag tyckt det var lättare att stå ut med om Ruth varit mer av en elefantman, om hennes utanförposition bestått i något annat än den typen av lidande självgodhet som alltid uppstår när ungdom och depression kombineras.
Hon har inte, som andra skeva flickor i litteraturhistorien, några problem med att passera som Riktig Flicka. Genomgående ägnar hon sig åt att tänka över sina favoritmodeller i Vouge, gå på nagelsalong (där hon visst viftar med handen lite fel, men det är ansträngande att försöka förstå det som alienation) och få panik över att hon inte har pengar till taxi och inte vet ”var närmaste bankomat finns”. (Att inte ha pengar betyder olika saker för olika människor.)
Hade det inte varit för Hjältinnors lika blinda fläck för överklassplattityder hade jag kanske läst Green girl annorlunda. Trott att meningar som ”Klänningen ger Ruth en identitetskris” eller ”Brittisk mat var för närvarande katastrofen i Ruths liv”, var satir, eller i alla fall symboler för depressionens kassa verklighetsförankring. I stället ligger de utspridda och gnisslar, och vägrar låta mig invaggas i den språksäkerhet som Zambreno trots allt besitter.
