Rädda vita män
Publicerad 2012-01-27
Om statsfascism och högerextremism på frammarsch i Europa
Hur ska man förstå den flod av hat mot så skilda grupper som muslimer, feminister, kulturutövare, vänsterfolk som bubblat och fräst i den svenska debatten de senaste åren? Och finns det några slutsatser att dra av att samma sorts konspiratoriska argument som spys ut i nätkampanjer återfinns hos väletablerade ledarskribenter och folkvalda politiker? Magnus Linton menar det i sin nya utmärkta reportagebok De hatade.
Under tre rubriker berättar Linton om tre europeiska länder där utvecklingen gått mot det extrema. Först Parasiterna – Ungern. Den europeiska demokrati som gått allra längst i att vrida samhället mot en statligt sanktionerad rasism. Magnus Linton öppnar alla kanaler in mot hjärtat när han i det inledande kapitlet berättar om hur en femårig pojke och hans pappa mördats och deras hus stuckits i brand i den by som blivit symbol för hur Ungerns nationella identitet ska värnas. Ut med romerna, om så till priset av barnamord. Samtidigt har de ungerska mediebolagen rensats på oliktänkande, vilket lett till att 1 000 judar försvunnit från public service-bolagen med stöd av den nya medielagen. Regeringspartiet Fidsz har infört en ny konstitution som sätter demokratins grundvalar ur spel. Allt baserat på en teori om romer och judar som parasister, som hinder i vägen för återupprättandet av Ungerns nationella storhet.
Nästa rubrik är Ockupanterna – Holland. Nationen som ända fram till 1990-talets slut var toleransens och brokighetens föregångsland. Drogliberalt, sexliberalt, muslimtolerant. De två första gäller fortfarande. Men med det sista är det värre. Framväxandet av den stora Eurabia-konspirationen, att politiker som Geert Wilders lyckats etablera idén om att muslimer invaderar Europa och förökar sig i våldsam takt med det uttänkta syftet att störta den europeiska kulturen och ta över makten. Toleransen dog där.
Det sista exemplet är Norge och de underliggande strömningar som kanske inte ledde till, men som fanns där före Anders Behring Breiviks dåd på Utöya i juli. I Norge finner Magnus Linton inte samma statsfascism som i de andra två länderna, trots det främlingsfientliga Fremskrittspartiets 17 procentiga väljarstöd. Däremot en nation som egentligen aldrig kunnat acceptera det som går emot den rätt så belåtna nationella självbilden. Och en påverkan från samma idébygge som skapat det nutida Holland.
Lintons bok följer några ungdomar under de där timmarna på ön då deras vänner dog omkring dem, det är fruktansvärd läsning. Dessutom belyser Linton på ett enastående intressant sätt hur det eviga tjatet om en politisk korrekt kultur- och medieelit som inte ”säger som det är” hänger ihop med Breiviks vansinneslitanior om att kulturmarxister samarbetar med muslimer i arbetet med att krossa den västerländska civilisationen. Bakom allt står feministerna. De har, enigt Behring Breivik, fördärvat den principfaste vite mannen, banat väg för en relativiserande och självhatande kultur som öppnar för mångkultur och sönderfall.
Den idén, om den politiskt korrekta konspirationen, är han verkligen inte ensam om. Den lever och frodas på så många nivåer i det svenska samtalet just nu. Likheterna i retorik mellan högerextremister och verserade konservativa debattörer är skrämmande.
Klyftan har vidgats. Jag blir ett ”dom” utan att ha valt det själv på grund av den kuriösa ihopbuntningen av muslimer, feminister, vänsterfolk och kulturmänniskor – en salig blandning människor som bara har ett gemensamt, att de upplevs som hotfulla av besvikna vita män.
Striderna har påfallande ofta utkämpats på kulturens områden, det är där traditionella värderingar kan ställas mot sönderfall och dekadens – Sverigedemokraterns kulturpolitiska program och Göran Hägglunds ”verklighetens folk”- utspel rivstartade en utveckling som tyvärr nog inte peakade när Turteatern i Kärrtorp mordhotades efter att de satt upp en radikalfeministisk text strax före jul.
Jag har satt min tilltro till dialogen. Tyckt att det finns något spännande med att kulturen plötsligt tillskrivs en makt som den inte haft på länge, att en liten fri teatergrupp kan trigga en hel armé av högerdebattörer. Tänkt att det är bra att kulturvänstern inte längre pillar navel i slutna kamrar utan tvingas ut för att förklara performancevrålens absolut livsviktiga funktion i en demokrati.
Magnus Lintons bok bjuder inte på några nyheter, det är en på samma gång saklig och engagerande genomgång av läget. Han drar linjerna mellan enskildheterna och ritar en karta över det Europa som håller på att skifta färg från blått till brunt, och boken fungerar som en ögonöppnande örfil. Två steg framåt och ett steg bak är inte de självklara stegen i dansen vi dansar i framtiden. Varje litet kliv mot den svårbegripliga oordning som ett mindre hierarkiskt samhälle innebär kräver mod och mobiliserande av stödtrupper. Ett öppet samtal leder inte med automatik mot humanism och tolerans.
Skräcken är för stor. Och rädslan föds ur den kyla som en köp- och säljliberalism tvingat på Europas medborgare. En ”utveckling” som skickat oss rakt tillbaka till ett gammalt stamsamhälles tänkande. Där alla vet att vargarna ylar precis utanför porten och att det därför gäller att intill utplåning anpassa sig till stammens normer och samtidigt falla in i hatkören mot alla de som står utanför.
