Inga överraskningar i Atwoods nya

Inga-Lina Lindkvist läser uppföljaren till The handmaid’s tale

avInga-Lina Lindqvist

Foto: HBO
Elisabeth Moss och Ann Dowd i ”The handmaid’s tale”.

Gilead har fallit – hur gick det till?

Tjänarinnans berättelse, Margaret Atwoods moderna klassiker från 1985, bygger på premissen att den postapokalyptiska staten Gilead med sin mix av perverterad särartsfeminism och bokstavstrogen kristendom redan tillhör historien.

Atwoods höglitterära bok blev mot alla odds ett populärkulturellt fenomen genom tv-serien The handmaid's tale vars första säsong bygger på boken.
Seriens estetik är uppslukande, huvudrollsinnehavaren Elisabeth Moss ansikte lyser inuti den vita hattkokongen som en ikon.

Margaret Atwood är nu aktuell med en efterlängtad uppföljare, The testaments. Den svenska titeln Gileads döttrar anspelar på en annan feministisk klassiker, Egalias döttrar av Gerd Brantenberg.


Förväntningarna på Atwoods nya bok är skyhöga med tanke på tv-seriens popularitet och politiska dagsaktualitet. Atwood poängterar i sina intervjuer att de grymheter och avarter som beskrivs i böckerna är verkliga. Absoluta abortförbud, manliga förmyndare, kvinnor som hindras från att gå i skola och söka sjukvård, barnäktenskap, påtvingat surrogatmödraskap – Gilead är mitt ibland oss.

Uppfyller Gileads döttrar förväntningarna? Svaret är: sådär.
Förförståelse är litteraturens erotikdödare.

Tjänarinnans berättelse lät ett universum ta form inför läsarens ögon. Man var på osäker mark, visste inte vad som skulle hända på nästa sida, bakom nästa hörn.


Gileads döttrar lider av att scenen redan är etablerad. Överraskningseffekten uteblir.

Kvinnornas hårt beskurna roller som Hustrur, Tanter, Martor och Tjänarinnor har utökats med Pärlflickor, unga klosternoviser som skickas ut på missionsuppdrag till gudlösa länder såsom Kanada eller Mexiko i syfte att värva nya själar till Gilead. Upplägget möjliggör romanens intrig där en spion ska smugglas in i den totalitära teokratin, få kontakt med en högt uppsatt mullvad och därefter återvända med läckor som kan fälla diktaturen.

Vi återser Tant Lydia och får veta mer om hur hon blev ansvarig för de lagar som reglerar kvinnosfären i den könsseparerade staten. Vi får också följa två unga flickor. En är uppvuxen i Gilead och väntar på att bli barnabrud. Den andra får kunskap om förtrycket genom medierna och välmenande grupparbeten i skolan.

Atwood har bytt stil från nervig och akut till narrativt puttrande. Ibland öppnar sig den välbekanta atwoodska avgrunden och då slits mitt hjärta ut och faller fritt. Men för det mesta är texten alltför motståndslös.


Jag tänker att Gileads döttrar vänder sig till tv-seriens följare som naturligtvis är en spretigare grupp än de som läste Atwood därför att hon varje år förekom i spekulationer kring Nobelpriset i litteratur. Denna nya publik behöver en lättläst inspirerande lektion i feministiskt motstånd.

Sedan tänker jag att boken mest liknar ett filmmanus med actionscener, förväxlingar, spännande jakter och mycket mer Hunger games än låt oss säga Orwells 1984.

Mest av allt sörjer jag trovärdigheten som fanns i Tjänarinnans berättelse.

I Gileads döttrar är den totalitära staten trött och stagnerad, såsom Sovjet strax före Berlinmurens fall eller Iran i dag. Men det krävs mer för att fälla även en utmattad koloss än entusiastiska individer och lite Wikileaks.

Jag undrar om vänstern har blivit dummare efter Trump. Om chocken varit för stark. Tvingar hopplösheten oss att föda fram naiva drömmar? Då är det verkligen dags att vakna.


ARTIKELN HANDLAR OM