En resa tillbaka till ondskan
Sinziana Ravini följer med Rysslands senaste stjärnförfattare in i Gulag-tiden
Uppdaterad 2017-11-01 | Publicerad 2017-10-31
Jag har alltid haft svårt för författare som estetiserar ondskan. De får mig nämligen att själv känna mig ond när jag finner beskrivningar av död, lidande och annat elände, vackra eller rentav njutningsfulla.
Jag brukar då trösta mig med Bataille som sade att den onda litteraturen i själva verket är god, för den ljuger i alla fall inte om varats innersta beskaffenhet.
Jag skulle vilja tillägga att bra författare gör oss alltid medskyldiga till historiens och samtidens brott, för vi blir skyldiga så fort vi lockas in i berättelserna. Det finns inget sätt att bli kvitt den estetiska njutningens skuld. Det enda man kan göra, på sin höjd, är att bekänna den.
En berättelse som verkligen lyckats hålla mig i ett järngrepp från början till slut, är Vid glömskans rand, skriven av Rysslands nya stjärnförfattare Sergej Lebedev som behövt bosätta sig i Berlin för att kunna skriva och leva i lugn och ro.
Vid glömskans rand är hans första roman, vilket är helt obegripligt med tanke på dess litterära mognad. Det är en historisk thriller som utspelar sig i Uralbergens polarmarker, vid Europas, men också det kollektiva minnets gränser.
Det är inte varje dag man stöter på en författare som lyckas bära både Solzjenitsyns och Stephen Kings fana vidare
Historien kretsar kring en liten pojke och en mystisk, blind äldre herre som ingen vet var han kommer ifrån. Med tiden får han även smeknamnet den Andre Farbrorn och pojken blir en sorts blindhund som både beledsagar och förföljer honom.
En dag blir pojken biten av en riktig hund och behöver en akut blodtransfusion. Den Andre Farbrorn erbjuder honom sitt eget blod, men är för gammal för att klara av blodförlusten. Han dör och lämnar den lille pojken med en rad obesvarade frågor. När pojken blivit stor nog, beger han sig iväg på en strapatsrik odyssé genom Rysslands sibiriska tundra för att luska i såväl den gamle mannens som Sovjettidens mörka förflutna.
Det är här som romanen börjar bli riktigt otäck, för resan tar honom till Gulagtiden, till gamla kåkstäder där folk varken tror på gud eller djävulen längre, till platser utanför historien, ”så att deras död inträffade, inte i historien, utan i geografin,” till massgravar där kadaver konserverats i hav av is, men också till jordens innanmäte, gruvorna där horisonten är en återvändsgränd.
Efter en rad möten med gamla gruvarbetare får han veta att den Andre Farbrorn har varit kommendör över ett stalinistiskt straffläger och en rad andra hemligheter som jag inte skall avslöja här, för spänningens skull.
Det är inte varje dag man stöter på en författare som lyckas bära både Solzjenitsyns och Stephen Kings fana vidare. Lebedev sade i en intervju nyligen att hans mål är att avförtrolla den ryska historien med litteraturen. Det är nog lättare sagt än gjort, eftersom Lebedev använder sig av en ornamentalisk, magiskt realistisk stil som påminner om såväl Michail Bulgakov och Mircea Cartarescu. När karaktärerna hamnar i stream of consciousness-delirium sveper dessutom fraserna som en virvelvind över sidorna.
Jag är också väldigt förtjust i hans liknelser, som när han skriver: ”Det var höst, skördetid, trädens gullövade kronor försvann över fälten, som om trädgården hade bestämt sig för att utvandra”, eller ”varje termometer var som ett blodprovsrör, varje termometer mätte liv och död”, eller ”Spriten gled ner i magen som en varm snigel”.
Höjdpunkten är det här stycket, där han lyckas med den svåra konsten att få en massgrav att kännas både varm och levande: ”Dessutom hade de döda börjat ställa om i sina nya boningar, istället för en regelbunden kyrkogårdsordning var det trångt och gyttrigt, gravarna liksom tryckte sig mot varandra som för att söka värme, som i en barack, eller som när folk pressar på för att komma ombord på ett tåg med mycken packning och man bara trycker och trycker tills revben brister – så begravde man människor här, och sedan tryckte man ner sig själv i jorden på samma sätt”.
Lebedev har också arbetat som geolog, vilket blir synligt i textens många skikt och lager. Jorden fungerar som det ryska folkets undermedvetna. Historier som sjunkit till historiens botten dyker upp till ytan igen och kräver upprättelse.
Även bödlarna kräver upprättelse, de står inte ut med att den ondska som de har förorsakat inte längre finns till som ondska, att ingen längre spottar efter dem. Ja, ibland kan glömskan vara det största straffet, den största döden. Bör vi i så fall även glömma historiens bödlar?
Romanen balanserar på glömskans rand, som om den inte visste vad som förtjänar att bli ihågkommet, och vad som förtjänar att glömmas bort.
