Mastodontverk om en svensk gigant

Magnus Ringgren läser Carina Burmans biografi över Bellman

avMagnus Ringgren

Bohemer vill ha litterära hjältar av sin egen sort. Carl Michael Bellman (1740–1795) har genom historien utgjort ett perfekt objekt för deras dyrkan. De båda samlingarna Fredmans epistlar och Fredmans sånger från 1790-talet skildrar en krogvärld fylld med rus, erotik och ruelse. 

Det är lätt att tänka sig att den var författarens egen. Men den där tanken är lite för lättköpt för att vara sann. Carina Burman vederlägger den effektivt och uttförligt i sin mastodontiska Bellmanbok. Den heter Bellman. Biografin med ett språkligt eftertryck som framställer den som den enda existerande. Det är förstås inte sant. Det finns minst tre andra från det senaste halvseklet.

Varje författare har en omvärld. Det ensamma geniet finns knappt; jag hittar bara ett svenskt exempel i Erik Johan Stagnelius som ingen kände och ingen tyckte om. Runt Bellman frodas den första svenska offentligheten av betydelse – tidningar, mecenater, politik, scener. 

Han föddes i en högreståndsmiljö och var långa tider statstjänsteman i karriären (Riksbanken, tullen med mera). Han var populär i de flesta kretsar men kände knappast det patrask han förevigade i sina dikter. Han var en gudabenådad musiker och underhållare, men scenerna var för det mesta privata, borgerliga och aristokratiska. Konsertsalen var inte riktigt uppfunnen ännu.

Det är denna myllrande miljö Carina Burman använder för att skildra sin huvudperson. Hon fnyser åt idén att konstnärlig begåvning går i arv och betonar i stället de levande och deras sociala samspel. 

Bokens personregister är följdriktigt omfattande. Det verkar som om alla skrev brev och dagböcker. Alla samlade på Bellmans handskrivna manus. Alla tyckte om att äta och dricka och bli underhållna. Sen frihetstid och gustaviansk tid framstår som ganska behagliga perioder i vår kulturhistoria – om det nu inte vore för den bottensats som Bellman skildrar i sina dikter. På sätt och vis är världarna varandras spegelbilder.

Bellman skrev kopiösa mängder med vers, men ganska lite har fått plats i klassikernas kanon. Epistlarna började som en serie bibelparodier. Den nyss ihjälsupne urmakaren Fredman fick spela rollen som Paulus, han med alla de uppbyggliga breven i Nya testamentet

Men vad ”sankte Fredman lär” är inte den gudomliga lagen utan att ”äta, dricka, ha sin flicka”. Kring Fredman växte en hel stad och ett stort persongalleri fram, och redan i början av 1770-talet fanns det 50 epistlar – planen var att det skulle bli 100. När boken äntligen trycktes 1790 stannade det vid 82.

Carina Burman följer noga tillkomstprocessen. När sviten var färdig hade den också fått inslag av mer klassicistisk herde-dikt, och Bellman hade blivit något av gunstling hos Gustaf III. Ett tämligen slitsamt umgängesliv hade satt sina spår. Han kunde inte sköta pengar – precis som den samtida Mozart nere i Wien – och han hamnade i cellen för obetalda skulder. När han dog 1795 var den glansfulla gustavianska epoken slut och ersatt av Reuterholms diktatur.

Så långt jag kan förstå är Carina Burmans faktaunderlag och analyser gedigna. Tonen är lätt och ledig. En publik utanför specialisternas krets är tänkbar och önskvärd (och förväntad; det här är en dyr produktion för förlaget). Det som är särskilt bra är jämförelserna mellan vår tid och Bellmans 1700-tal. Vad fanns där och vad fanns inte? Vad betyder de krångliga orden? Hur såg Stockholm ut? Bellmans stad smittas så lätt av Söderkåkar och annan 1900-talskitsch.

Mer allmänt kan man lägga märke till att biografiformen, en gång avskydd, är tillbaka i akademisk humaniora sen en bra tid nu. Carina Burman har tidigare skrivit om Fredrika Bremer och Gösta Ekman den äldre. Tendensen kommer att fortsätta. Även om Bellman-boken hävdar kulturmiljöns vikt för att förstå huvudpersonen så är tidsandan just nu -inriktad på individen.

Om uppmärksamheten ägnas en så älskansvärd och genial människa som Bellman har jag inga större invändningar mot det. Dock längtar jag lite grann efter ett porträtt av den gustavianska tiden själv och alla färgstarka och begåvade personer som här får cirkla kring kung Gustaf och kung Bellman.

ARTIKELN HANDLAR OM