Bilderna pratas ihjäl
Publicerad 2015-12-15
Ann Charlott Altstadt läser en roman utan spännande fokus
Kanske avgörs idealisten och drop out-studenten Neville Listers framtid när föräldrarna bestämmer att han ska tillbringa en dag med den berömde fotografen Samuel Auerbach för att inspireras att ta tag i sitt liv. Av en slump tas denna dag foton av två kvinnor under helt olika livsvillkor som kommer att nå världsberömmelse och symbolisera 80-talets Sydafrika.
Av en slump blir det inget tredje foto men när Neville Lister många år senare, efter exilen i London, knackar på i huset de inte hann med att besöka stöter han på en berättelse som leder till ett eget fotoprojekt.
Ivan Vladislavics Sydafrika är inte våldets, protesterna, förtryckets och de stora omvälvningarnas land utan vi får världshistoria genom glimtar från dess utkanter. En middagsbjudning i villaträdgården, tvillingmamman i ett skjul bakom den välmående studentbostaden, festande sydafrikaner utanför en vallokal i London, en lunch med den nya tidens guldgrävare i utbildningsbranschen och den gamla kvinnan som av ödets nyck inte blev odödliggjord av den berömde fotografen. De stora politiska systemen och dess skiften framkallas i vanliga människor och förhållandet mellan dem.
När den unge Neville, fotografen och hans journalistvän står uppe på Lagermann Kop och betraktar det myllrande Johannesburg konstaterar fotografen att varken romaner eller foton kan göra människornas liv där nere rättvisa i all sin komplicerade detaljrikedom. Men författaren Vladislavic försöker överbrygga denna omöjlighet.
Problemet med författarens version av fotografens finger på kamerans avtryckarknapp är skärpan. Inte så att bilderna är oklara utan att de motiv han valt inte väcker mitt intresse. Vladislavic vinklar saknar precision för huvudpersonen och människor han möter, försänkta i sin vardaglighet, omgivna av en mängd detaljer, dialoger och minnen, alla lika spänningslösa. Och då författaren inte använder några stilistiska grepp för att kompensera Neville Listers nivellerande blick förblir också jag likgiltig.
Bilder har egentligen inget eget liv, vi måste själva kunna sätta dem i rörelse. Romaner rör sig men fordrar en inre form av meningsfull riktning för att vi ska vilja följa med. Vladislavic förlitar sig på att det autentiska ska bära ända fram. Men när författaren verklighetshärmar i ett extremkonkret alltför mångordigt tänkande, pratande och detaljbeskrivande skyms sikten i hans bilder för det där vanligt vardagliga som kan vara så storslaget.
