Kärleksbrev till en dödssjuk make

Matvanor och hjälplöshet skildrat av Marie-Louise Ekman

Publicerad 2018-09-19

Skådespelaren och regissören Gösta Ekman var under hösten 2011 på turné med Molieres Den girige. En natt i Umeå blev han plötsligt sjuk. Det visade sig vara cancer i gallgången.

Han opererades på Huddinge, större delen av levern togs bort. Efter fyra månaders sjukhusvistelse, då han periodvis var mycket dålig kunde han skrivas ut, i mars 2012.

Hustrun Marie-Louise Ekman som satt vid hans sida nästan varje dag – och även vissa nätter – skrev under hela sjukhusperioden dagbok, korta, raka, men också mycket känslosamma anteckningar på post it-lappar som hon sedan klistrade in i sin almanacka. En av läkarna sa nämligen att under ett trauma som Göstas fungerar inte minnet och medvetandet som vanligt. Hon skrev alltså för att maken skulle veta precis vad som hänt.

Det verkar som en klok idé. Man förstår också att hon genom detta skapar en rutin och ordning för sig själv under en synnerligen orolig och kaotisk tid.

Men varför ge ut de här tele­gramartade noteringarna som bok, sex år senare? Inte lika självklart.

Det är inte någon direkt litterär text och hans cancer är inte unik. Men den fungerar som Memento mori. De flesta av oss kommer en dag att ligga där i en sjukhussäng, lika hjälplösa och rädda.

Jag tycker dock att det fattas en epilog, en avrundning om hur Gösta Ekman till slut verkligen dog, den 1 april 2017.

De händelser som noteras är ofta dramatiska. Ekman har, som den känsliga konstnär hon är, sinne för det groteska och drastiska som andra slätar över. Skrämmande morfinhallucinationer (hundar som bits, hotfulla mörka figurer vid sängen), plötsliga försämringar, ibland irriterande ung ”jargongig” personal men oftast underbar, trots underbetalningen. Någon nattvak-personal (undersköterskor) finns inte att få tag i, så den ångestfyllda mardrömmande, ”snubbelkonstnären” Gösta som bokstavligen försöker rymma från farorna ramlar flera gånger hårt, intrasslad i sina dropp- och picklineslangar.

Här finns också rikligt med detaljer om hur Gösta äter och skiter. Livsviktigt förstås om man är på sjukhus och det är avgörande men rätt tradigt att läsa om ändå. Även om det är en kändis som skriver och en kändis som nästan dör.

Men det som ger starkast intryck i läsningen är att dagboken, så full av saklighet och elementa samtidigt är ett kärleksbrev från en medelålders hustru till en make på sitt yttersta.

Ett kärleksmeddelande, så ömt och starkt, så generöst och trosvisst. Så soligt välvilligt utan grums.

”G säger då med sin sorgsnaste röst att

jag aldrig får lämna honom.

Och jag säger att jag aldrig kommer

Att göra det.

Aldrig.

Aldrig.”

Jag blir rörd av detta. Att bevittna hur denne sköre, eländige, älskade man formligen dras tillbaka till livet.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.