Sverige tvingade samerna att fly från sitt land

Elin Anna Labba bidrar till kunskapsbygget om det statliga förtrycket

Lidija Praizovic

helskärm

Några av de senaste årens allra mest intressanta konstnärliga verk har handlat om de samiska historierna och identiteterna. Jag tänker på hiphopartisten och urfolksaktivisten Maxida Märaks andlöst vackra jojkar, Amanda Kernells mångfaldigt prisade film Sameblod och Linnea Axelssons Augustprisade mäktiga epos Ædnan.

Att dessa verk håller hög konstnärlig nivå är överflödigt att säga. Men deras genomslag handlar också om att de lyfter en tills nyligen borträngd och okänd del av svensk historia. Själv har jag inget minne av att vi i skolan någonsin lärde oss om Sveriges kolonialisering av Sápmi. Även på högskolekurser om imperialism, rasism, exil och postkolonialism har de samiska erfarenheterna varit märkligt frånvarande.

”Vår berättelse är skylten som ingen satte upp, kapitlet som aldrig ryms i historieboken”, skriver journalisten Elin Anna Labba i sin dokulitterära bok Herrarna satte oss hit med underrubriken ”Om tvångsförflyttningarna i Sverige” som utkommer i dagarna.

Historien om tvångsförflyttningarna börjar med gränserna som dras när de nordiska länderna och Ryssland delar markerna där samerna levt i tusentals år mellan sig. Gränserna stängs successivt och det kulminerar i början av 1900-talet efter att Norge har blivit en egen nation. De norska markerna är till för norrmännen, menar man, och de nomadiska samerna som flyttar över gränserna med renar är ett problem, då renarnas betesängar ska bli sätrar och jordbruk.

1919 löser Sverige och Norge problemet genom en renbeteskonvention som begränsar hur mycket ren som får flytta över gränsen. Indirekt bestämmer staterna samtidigt hur många människor som måste förflyttas från sina hem vid Atlantkusten.

Fler och fler ”dislokationer” genomförs. Samerna skriver under ”flyttansökningar” som lappfogden sticker till dem, men få kan läsa och skriva och flertalet har nog ingen aning om vad de skriver under. Tvångsförflyttningarna söndrar urgamla släktband, nätverk och flyttleder.

Det hela flankeras av en större kolonial kontext med rasbiologi och skallmätningar. I katalogerna från rasbiologiska institutet hittar Labba sin egen släkt: ”På listan från Gárasavvon 1921 finns min máttaráhkku Risten och min farfars syster. Risten har ett skallindex på 87. Váre finns med i mätningarna i Jåhkåmåhkke, efter tvångsförflyttningen. /.../ Jag vet inte om det finns nakenbilder och jag orkar just nu inte ta reda på det.”

Boken bygger på nästan 100 intervjuer med tvångsförflyttade samer, vissa gjorda tidigare av andra.  Det är en kamp mot klockan att hinna intervjua de gamla. De flesta som var med under tvångsförflyttningarna har hunnit gå bort men kvar finns barnen eller barnbarnen som hört berättelserna.

Ibland finns inte mycket att säga, de tvångsförflyttade har bundit om sina sår med tystnad och lämnat ett hål i arv. ”Jag har fått acceptera att textens form ofrivilligt är som hela den samiska historien, som ett skoband någon har huggit med yxa. Trådarna har inte ens rispats upp, de tar plötsligt bara slut och vårt mönster är så svårt att återuppta”, skriver Labba.

Förutom berättelser och intervjufragmenten finns i boken även fotografier, kartor, dokument från lappväsendets arkiv i Härnösand, lagtexter, tidningsutklipp, utsagor av forskare och historiker, dikter, jojkar och mer förklarande faktapartier.

Jag sörjer lite att dikterna och jojkarna som återges inte är översatta till svenska. Kan förstå att Labba inte vill vara för tillmötesgående gentemot oss med dålig koll. Samtidigt har hela projektet en lättillgänglig, upplysande och folkbildande karaktär, och jag hade gärna velat ta del av vad en jojk egentligen är och handlar om.

Varför inte trycka de samiska originalversionerna med svenska översättningar bredvid?

Men på många andra sätt låter Labba oss komma nära. På en berättande prosa som både smakar och luktar följer hon inkännande några tvångsförflyttade samiska familjer under 1920- och 1930-talen.

Kvinno- och barnperspektivet går som en röd tråd genom berättelserna. Fascinerat läser jag om hur de små barnen packades ner i ackjorna i renskinn så att bara ansiktena syntes och transporterade många mil genom fjällen i rajden. Om kvinnor som föder utan läkare och där både mor och barn dör vid komplikationer.

Men också om de svenska myndigheternas hänsynslöshet när de tvingar gravida kvinnor och spädbarn på flytt. Hur man ibland inte hade något annat val än att lämna kvar ett barn hos släktingar.

Tvångsförflyttningarna har inte bara skapat konflikt mellan samerna och svenska staten utan också mellan olika samegrupper. När samerna från norr flyttades till samebyar längre ner i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland så fanns där ju redan andra samer med ett annat språk, kultur och ett annat sätt att bedriva renskötsel.

De motsatte sig inflyttningen men fick inget gehör från myndigheterna. ”På vissa platser har såren från konflikterna läkt, på andra är de mer infekterade än någonsin. Rättsprocesser som tvångsförflyttningarna bäddade för sliter sönder det samiska samhället inifrån och gör det omöjligt att gå vidare.”

Labbas bok är 100 procent läsvärd och viktig. Den är del av ett kunskapsbygge som ytterst handlar om att få historien om Sveriges förtryck av samer synliggjord och erkänd. Dess konsekvenser för nuet och därmed rätten att resa krav för framtiden.