Döden slår ner mitt i idyllen

Anna Andersson läser Tessa Hadleys medelklassdrama

avAnna Andersson

Foto: Mark Vessey
Tessa Hadleys ”Sent på dagen” är hennes andra roman på svenska.

Christine och Lydia har varit vänner sen flickskolan, Alex och Zachary lärde känna varandra som unga – och nu har Christine och Alex varit gifta i runt 30 år, precis som Lydia och Zachary. De två paren har umgåtts tätt, samtidigt som de byggt upp tillvaron och uppfostrat varsin dotter. Men så dör Zachary, hastigt och alldeles för tidigt, och det är där Sent på dagen börjar.

Tessa Hadley introducerades på svenska förra året med Syskonen, en roman om fyra medelålders syskon som semestrar en sista sommar i det hus där de tillbringade en stor del av sin barndom. Likheter mellan böckerna finns – väletablerade medelklassmänniskor som hamnar i en vändpunkt i livet. Om det låter klyschigt så döm mig, inte Hadley, för hon skapar romankaraktärer man tror på, försatta i situationer många känner igen. Ibland är ju livet klyschigt.


De tre sörjande i Sent på dagen har också en utifrånblick på sig själva, de vet att de lever privilegierade liv. Till skillnad från Alex och Christine var Lydia och Zachary visserligen rika på riktigt, men de förra kompenserar delvis med kulturellt kapital, en högst gångbar valuta i deras värld. De vet också att rama in sina liv, göra dem till berättelser. Genom åren har de skaffat full kontroll över vilka de är.


Men döden kan ju få även de mest välservade kontrollsystem att brista. Utan den engagerade, bullriga och generösa Zachary har ett hörn i deras fyrkant försvunnit och de egna positionerna – den intellektuella Alex, den konstnärliga Christine och så livsnjutaren Lydia, gudinnan i Zacharys värld – blir plötsligt osäkra.

Inte för att de var falska men det fanns ju en gång något annat. Sakta börjar saker pysa upp, gamla beslut och val som en gång gjordes gör sig påminda – vad byggde de egentligen på?

Som läsare får man ledtrådar då vartannat kapitel utspelar sig strax innan paren bildades och framåt, medan vartannat kapitel sker i nutid, efter dödsfallet.


Möjligen störs jag ibland av den så väldigt självmedvetna blick romanens personer har på sig själva. Men så är det också en ny generation som nått den övre medelåldern, det är inte längre 40-talister som trampar upp nya stigar utan tidiga 60-talister som sett misstagen föregångarna begått. Som inser att försöka rätta till dem innan det blir för sent på dagen.

ARTIKELN HANDLAR OM