Den svenska poesins postmoderna profeter
Claes Wahlin läser Victor Malms djupdykning i Katarina Frostensons och Stig Larssons författarskap
Publicerad 2019-07-23
Postmodernism? Frågetecknet efter denna flitigt brukade och missbrukade term är berättigat. Få termer som härrör från akademiska discipliner används i så skiftande sammanhang och med så olikartade betydelser. Titeln på Victor Malms avhandling – Är det detta som kallas postmodernism? – är därför inte bara välfunnen, utan närmast nödvändig när p-ordet används.
Att skriva om levande författare i en tid som nyss är förbi har sina risker. Fördelen, vilken Malm inte utnyttjat, är att författarna i fråga lever. Tiden, i fallet Katarina Frostensons och Stig Larssons 1990-tal (ungefär), är så att säga i sikte på olika vis: vittnesmål, nyanser som kan komma att eroderas av tiden, med mera.
Nackdelen är att den ofta nödvändiga distansen ännu inte har infunnit sig. Begreppet postmodernism kan i framtiden reduceras till vår tids självsyn, medan samma framtid hittar helt andra begrepp för att beskriva tiden och de litterära stilarna och funktionerna. Men detta har varken hindrat Malm eller andra, som Fredric Jameson, den forskare som kanske haft störst inflytande på begreppet, så även hos Malm.
Malm, liksom andra som sökt ringa in begreppet, skiljer på postmodernism (litterär stil eller litterärt uttryck) och postmodernitet (kulturen). Att vi lever i en senkapitalistisk tid, en tid där bilden betyder mer än ordet, där verkligheten mer eller mindre har ersatts av en digital, simulerad verklighet och att nuet har företräde framför både det förflutna och framtiden på ett (kanske) unikt sätt, är några av de parametrar som anförs vid en definition av postmoderniteten.
Larsson och Frostenson lever alltså båda i denna postmodernitet, men enligt Malm förhåller de sig till den på olika vis. Katarina Frostenson kritiserar å ena sidan skarpt, rent av hätskt sin tid – negativiteten med Malms term – och å andra sidan söker hon i poesin öppna mot en verklighet som döljs av postmoderniteten. (I en annan tid skulle Frostenson benämnas mystiker, och kommer kanske så göras om postmoderniteten blir allenarådande.)
Larsson, som deklarerade sin strävan att skriva dålig dikt, ville helt enkelt (vilket inte är så enkelt) skriva nytt.
Stig Larsson, vars sena diktsamling Natta de mina står i centrum för Malms undersökning, blir ett exempel på hur postmodernismen, alltså stilen eller uttrycket, står i ett beroendeförhållande till modernismen. Larsson, som deklarerade sin strävan att skriva dålig dikt, ville helt enkelt (vilket inte är så enkelt) skriva nytt. Och den enda möjligheten, så länge modernismens estetiska kriterier är giltiga, är att skriva mot modernismen, att försöka skriva sig ut ur den accepterade estetiska värdegemenskapen. Den litterära modernismen, som efter andra världskriget slutade att vara provokativ för att i stället upphöjas till norm, är fortfarande levande, både hos Larsson och Frostenson.
Här finns ingen möjlighet att gå in på alla detaljer eller nyanser i Malms analyser. Dessa är ofta noggranna och övertygande, även om de en smula ironiskt inte skiljer sig alltför mycket från den praxis som nykritiken etablerade (med undantag för att Malm gärna går utanför texterna i sina analyser). Jag hade önskat att fler diktexempel användes, möjligen en alltför stor begäran, men resonemangen hade blivit mer övertygande, även om hans textval kan betraktas som i alla fall hyggligt representativa.
En historisk utblick hade också varit givande. I mitten av 1800-talet ställde den engelske kritikern Matthew Arnold kultur mot anarki: utan den förra hotade den senare. Under Arnolds engelska 1800-tal fördes också en långvarig diskussion om versmåttets betydelse för kulturen, något som till synes inte har med Malms ämne att göra, men poesins förhållande till, och funktion i det omgivande samhället är inget nytt, det skiftar bara uttryck och lösningsförslag.
Begreppshistoriken över postmodernism och postmodernitet hos Malm är hur som helst klargörande, det kapitlet står fritt från de båda övriga undersökningarna av Frostenson och Larsson, kapitel som båda tjänar som ingångar till Frostensons författarskap respektive Larssons (o)estetiska strävanden.
