Tysk, tysk, tyskare
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-30
Torsten Kälvemark har
läst den mest sålda - och diskuterade - boken i Tyskland
Boken har slagit alla försäljningsrekord och står i centrum för diskussionen från Hamburg i norr till München i söder. Och så i Berlin förstås, där politikerna inte vet hur de ska hantera Thilo Sarrazin och hans provokativa tankar.
Den förre finanssenatorn och ledamoten av Bundesbanks styrelse har ett budskap som tål att diskuteras. Det handlar om integration och invandring, om kulturmöten och värdegrunder, men framförs med så skeva argument och en så bristande kulturell kringsyn att det hotar att hamna på ölstugenivå.
Sarrazins oro för att Tyskland avskaffar sig självt är den senaste av historiens återkommande undergångsprofetior. Ett av hans främsta bekymmer är att det föds för få barn bland dem som tillhör de bildade klasserna. Det han med en sociologisk term kallar för ”die Unterschicht” tenderar däremot att föröka sig. Denna underklass består till stor del av arbetslösa och bidragsberoende invandrare som inte låter sig integreras och som, grovt uttryckt, bidrar till att okultur och otyska värderingar breder ut sig.
Den demografiska oron känner vi förstås igen från 1930-talets diskussioner. Då förskräcktes många, inte minst i Sverige, över att det var fel människor som fick barn. De som hade låg intelligenskvot eller asocialt leverne förde sitt dåliga arv vidare på bekostnad av dem som i stället borde stå för samhälllets reproduktion. Det var detta synsätt som i en mörkare tid motiverade sterilisering och rashygien.
Sarrazin för inte de genetiska resonemangen så långt. I den offentliga debatten har han ändå slirat på formuleringarna genom att tala om judars speciella gener – visserligen i positiv bemärkelse, men ändå. Efter den öronbedövande kritiken, har han slagit in på ett tema som blivit alltmer gångbart i den europeiska diskussionen: frågan om islam och dess värderingar.
Thilo Sarrazin är i grunden nationalekonom och med sin yrkeskårs rätt vanliga kombination av vetenskaplig självsäkerhet och kulturhistorisk okunnighet dekreterar han vad som egentligen är islams väsen. Det gör han med ungefär samma grad av sofistikering som om man skulle be pastor Ian Paisley beskriva katolicismen.
Mer substans finns då i hans diskussion om den tyska skolan, låt vara att många av resonomangen bottnar i en allmän nostalgi över hur det fungerade på 50-talet. Men bortom denna längtan finns en bekräftad verklighet för Tysklands del. Tyska elever hamnar ofta lågt i internationella mätningar och vilka motiv Sarrazin än har för sin klagan så finns det säkert en hel del att göra på det pedagogiska området. Problemet är bara att utbildningspolitiska åtgärder kanske inte hjälper när (med hans egna ord) ”obildade skikt föder genomsnittlig flera barn som då har en genomsnittligt lägre intelligens, vilket på rent demografiska grunder gör oss genomsnittligt allt dummare”.
När det gäller invandrings- och integrationspolitik är det kanske inte så mycket som skiljer Thilo Sarrazin från andra europeiska populister, från Geert Wilders till Pia Kjærsgaard. Han vill ha minskad invandring och hårdare krav på dem som invandrat. Stora reformer, framför allt i de sociala transfereringssystemen, ska göra susen. Ingen ska av ekonomiska skäl vilja söka sig till ”diktarnas och tänkarnas land”.
Vill man bortom bokens blandning av robust socialstatistik och fria spekulationer få en samlad bild av Sar- razins budskap kan man gå till det sista kapitlet med titeln ”En dröm och en mardröm”. I sin framtidsvisi- on ser han med glädje fram mot att invandrare från Mellanöstern och Afrika genom skärpta bidragsregler och utökat skoltvång får allt färre barn. År 2020 har skoluniformer och ett allmänt slöjförbud genomförts. År 2040 hör man knappast längre turkiska eller arabiska på gatorna. Tyskland har åter blivit tyskt.
Vad ska man då säga om Sarrazin? Å ena sidan pekar han faktiskt på en hel del förhållanden som Tyskland borde ta tag i. Till dem hör det faktum att äldre tiders ”gästarbetare” i Tyskland sågs som just gäster utan någon tanke på en vidare framtida samhällsroll. Men nu finns de i landet och ingen vill förneka att utanförskap och bidragsberoende i slumartade förstadsmiljöer innebär problem.
Å andra sidan leder hans förlegade ”Intelligenzbiologismus” och schablonerna om islam till en blockering av rationella resonemang om just de problemen. Den filosofiske åldermannen Jürgen Habermas har uttryckt det så här: ”Det gift som Sarrazin injicerat genom att förstärka den kulturella fientligheten mot invandrare med genetiska argument tycks ha slagit rot i folkliga fördomar”.
Inför Sarrazins krav på ett tyskare Tyskland undrar dessutom en av landets mest framträdande judiska debattörer, Henryk M. Broder, vad det egentligen är för fel på parallellsamhällen. En stor del av jordens länder är mångkulturella och klarar av balansen mellan etniska grupper. Varför skulle inte också Tyskland kunna göra det?
Bakom tal om parabolförbud, assimilering och integration ligger ofta en tanke om att särkulturer inte ska få finnas i ett land. Det är den typ av resonemang som förs när extrema nationalister sätter dagordningen. Sarrazin vill inte höra turkiska i Tyskland, andra vill slippa höra svenska i Finland eller ryska i Lettland.
Thilo Sarrazins bok ses förstås av hans anhängare som en väckarklocka: Äntligen någon som vågar säga sanningen om invandring och mångkultur! För andra kommer den som en varningssignal: Nu har genetiska resonemang tagits fram ur den malpåse där de hängt i snart sjuttio år.
För Sarrazin är målet att Tyskland ska bli allt tyskare. Omvärlden är kanske inte enbart förtjust över det perspektivet.
