Kortkort debut med mersmak
Mikaela Blomqvist läser Iman Mohammeds kompromisslösa dikter
Uppdaterad 2018-09-21 | Publicerad 2018-09-20
Hjärnsubstans över hortensia, en kropp placerad under en stridsvagn eller en säng. Vid första anblick bygger Iman Mohammeds diktsamling Bakom trädet ryggar på kontrastverkan. Inte minst gäller det kontrasten mellan tal och tystnad.
Den nätta lilla boken består av knappa 70 sidor där påfallande många lämnas tomma. På de övriga är de koncentrerade styckena av lyrisk prosa placerade högt upp på bladet, för att liksom framhäva det blanka utrymmet under. Så behandlar också Bakom trädet ryggar det språkligt svåråtkomliga och samtidigt svårglömda.
Om jag läser rätt vill säga, för Mohammeds poesi är inte läsartillvänd – redan bokens titel skvallrar ju om det. Diktens bilder träder fram via drömmar, rör sig i loopar eller i ”ett universum av frekvenser”. Mohammed skriver: ”i en dimension är jag uttråkad, i en annan ber jag för mitt liv” och fångar därmed diktsamlingens dubbla modus.
För snarare än att ställa olika bilder mot varandra skapar Mohammed ett språkligt universum där allt är kusligt likställt. Att vattna blommor blir till ”en nödvändighet”, en kappa kan vara under ”ständigt hot” medan ett barns fingrar ”drar förbi kakor, våtservetter, M1 Abrams, mjölk.” Människan är uppsplittrad i subjektslösa delar som spaltas på varandra: ”Hamrande rör sig tankarna bort från den nuvarande platsen, ögonfransarna samlar sig på kinden.”
Perspektivet är inzoomat, i någon dikt ner på atomnivå, och förvridet. Världen verkar vagt arkaisk bland bokens marmorstatyer, rosor och smaragdgröna somrar. Samtidigt framstår diktens snabba, oroliga rörelser som hypermoderna. I något stycke forsar ett rött vatten upp och nedför en trappa på ett sätt som för tankarna till en gif-animation, i en annan ges ett raskt koncentrat av sömnens alla tankar.
Redan i fjol gav Mohammed ut småtrycket Fermata på förlaget Chateaux. Innan dess har hon publicerat sig i antologier och tidskrifter samt läst på Biskops Arnö och Litterär gestaltning.
Mycket riktigt har Bakom trädet ryggar en del tematiska beröringspunkter med stora delar av den yngre svenska poesin (mödrar och växter, våld och njutning).
Men till skillnad från många av sina generationskamrater bryter Mohammed med den enkla radens skönhet och skriver en komplex, allvarlig och ibland något sluten dikt.
Bakom trädet ryggar är en fin och kompromisslös liten debut, med viss betoning just på liten. Av Mohammed läser jag gärna mer.