Ren nektar för blomälskare

Karbonperioden verkar inte långt borta

Publicerad 2017-03-25

Katie Scotts illustrationer påminner om forna tiders skolplanscher. Här rankor och klätterväxter, bland annat humle, pumpa och passionsfrukt.

Madagaskarstjärnan är en skön men underlig orkidé. Sin nektar förvarar den i en så kallad nektarsporre, ett sugrörsformat bihang så långt att det borde vara ett oöverstigligt hinder för en hugad pollinatör. 

Charles Darwin drog ändå slutsatsen att det på Madagaskar måste finnas en insekt med en tunga tillräckligt lång för uppgiften, och drygt tjugo år efter sin död fick han rätt. Då upptäcktes verkligen en liten figur med den rätta utrustningen, svärmaren Xanthopan morganii av underarten praedicta, vilket betyder just den förutsagda. 

Ytterligare exempel på dylik evolutionär kapprustning ges i botanikern Kathy Willis och illustratören Katie Scotts faktabilderbok Botanicum, tryckt i jätteformat och upplagd som ett museum. Läsaren träder in i fiktiva salar med namn som ”Sumpskog”, ”Gräs” eller ”Palmer”, och liksom på Naturhistoriska riksmuseet ges vissa arter hedersplats, som exempelvis ovannämnda orkidé eller mammutträdet.

Vilda blommor, bland andra rudbeckia och maskros – illustration  ur ”Botanicum”.

Den som sett gamla skolplanscher, sådana där blekt kolorerade och för tungan sträva, känner sig hemma i Scotts illustrationer. Flera av dem är så vackra att jag gärna skulle ha dem på väggen, och i sina bästa stunder ger de samma geologisk-existentiella rysning som fågeln Archaeopteryx i Gunnar Ekelöfs dikt Röster under jorden. Karbonperioden, inte verkar den så långt borta!

Willis gör sitt bästa för att åskådliggöra trädet i trädet, eller växternas utvecklingslära. Algerna var först ut på plan, får vi veta, men det skulle dröja ytterligare ett par miljarder år innan släktet orkade släpa sig upp på land, då i form av mer komplexa grönsaker som mossor, fräken och ormbunkar.

Dessa var dock något helt annat än dagens halvfigurer, berättar Willis. Exempelvis visar fossil att förfadern till våra dagars åkerfräken kunde bli upp till 40 meter hög. Forntidens ormbunkar var inte mycket sämre och bildar dessutom en av huvudingredienserna i det stenkol som i förbränd form pruttas ut i atmosfären, med känt resultat. 

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln