En kamp mot mörkret efter elchockerna

Jenny Högström om Linda Boström Knausgårds suggestiva och gripande uppgörelse med psykvården

Jenny Högström

helskärm

Vissa författare har en urberättelse som de turnerar genom författarskapet utan att den någonsin blir riktigt uttömd. 

Marguerite Duras är en sådan författare. En annan är Linda Boström Knausgård. Man känner igen sig, trots att det varje gång är nytt. 

I nya romanen Oktoberbarn tar det dock en stund att orientera sig. Först befinner sig jagberättaren Linda i en nära nutid tvångsintagen på en sluten psykiatrisk avdelning – själv kallar hon den för ”fabriken” där hon behandlas med elchocker. ECT-terapi, som det heter. Hon är författare, nyss frånskild och har tre barn. 

”Jag hade en svaghet inuti och överallt i mitt väsen som gjorde att jag vistades på dessa place en del”, skriver författaren lakoniskt om sin bipolaritet. Också språkligt är det som att hon trevar efter fäste. Mellan institution och människa pågår en maktkamp på alla plan och författaren refererar också i förbifarten till Ken Keseys Gökboet. 

På fabriken beskriver man elchocksbehandlingarna som att ”starta om en dator”. Själv skriver författaren: ”Det var som att dricka mörker.” 

Så vad är en författare utan minne? Vad är en människa utan sitt liv? Sin familj? Sin historia? 

Jag tänker på Andreas Lundbergs diktsamling Storm i den pelare som bär, där poeten efter en djup depression med efterföljande ECT-behandling hittar en massa anteckningar i mobilen uppenbarligen skrivna av honom själv – utan att ha något som helst minne av saken. 

1946 skrev den franske författaren och dramatikern Antonin Artaud i ett brev: ”Elchockerna /---/ gör mig förtvivlad, berövar mig mitt minne, och förlamar mitt tänkande och humör, de gör mig till en frånvarande”.

För vissa fungerar ECT-behandlingarna, för många är de dock traumatiska. Linda Boström Knausgård skriver om de sovande kropparna efter behandlingen, om de levande döda. Och om skriken, när patienterna vaknar upp efteråt.

Linda förklarar för överläkaren att hon inte kan vara författare utan sina minnen. ”Du kan ju alltid hitta på”, säger han. ”Är det inte det författare gör?” Hon flippar. Men när hon sen deppar ihop blir hon tillsagd på skarpen av en av avdelningens sköterskor. Sluta tyck synd om dig själv, ryter hon. Och så påbörjar de en minnesträning.

Först är det riktigt motigt. När sköterskan frågar om hon minns sina barn brister det. Kärleken. Skuldkänslorna över att faktiskt inte klara av att ta hand om sina barn. Att hon försökte ta livet av sig när hon var gravid med det yngsta. Men sen då? ”Det var bara skitminnen som anmälde sig.” Barndomen. Samma gamla mög. 

Långsamt, långsamt kommer minnena, bit fogas till bit. Vem var hon? Vem är hon? Författare, ja absolut: ”Jag har alltid vetat att jag kan skriva som om det gällde livet.” Å andra sidan: ”Jag är som en nybörjare i livet i varje ögonblick.” 

Det är där boktitelns oktoberbarn kommer in i bilden. En ung sovjetisk pionjär som flickan Linda fastnar för: ”Med Sovjets bästa för ögonen kunde du lämna allt annat åt sidan. Du behövde inte längre vara ett barn. Du var redan en kamrat.”

Precis som flickan i Boström Knausgårds förra roman, den gnistrande Välkommen till Amerika, går in i tystnaden som ett slags besvärjelse, antar flickan Linda oktoberbarnets persona som en magisk sköld mot verklighetens plikter och tvång. Också här hägrar ”fadersförbannelsen” – faderns psykiska sjukdom och frågor om ärftlighet.

Det magiska tänkandet är nog det som fascinerar mig mest. Den psykotiska gränslösheten i förhållande till världen, som vi kan hitta hos författare som Unica Zürn. Det är så verklighetsfrånvänt – och samtidigt uppenbarligen så sant. I ena sekunden är Linda buren av en underbar handlingskraft, och i den nästa blir hon stoppad. 

När Linda vill använda ett författarstipendium för att ta livet av sig vänder hon sig till en kille ur den ”undre världen”. Hon blir utskrattad. Vem skulle göra det för så lite pengar? En annan gång vaknar hon upp fastspänd på en brits. Reality check.

Linda Boström Knausgårds prosa rör sig sömlöst och suggestivt mellan världar. Hon skriver – och det är – ”som i en dröm”. Det är kusligt, det är gripande. Och jag tycker hemskt mycket om det.