Obotlig kärlek till pappan som dömdes för mord

Johan Croneman läser Eric Roséns smärtsamma biografi

Uppdaterad 2019-04-01 | Publicerad 2019-03-30

Det gör ont, redan efter ett par sidor, och det gör ont på det där sättet som smärtar mest – den där smärtan och svärtan som rör sig inåt. Som blir kvar, för alltid.

Fysisk smärta minns vi mest som ett: ”Det gjorde fruktansvärt ont, det var outhärdligt”, men minns den gör man först nästa gång den dyker upp igen, på riktigt. Om den gör det.

Hans pappa har aldrig någonsin visat några våldsamma tendenser, aldrig slagit, aldrig hotat – nu har han satt fyrtio knivhugg i en gammal kompis

Eric Rosén bär sitt kors för alltid, sorgen över en älskad pappa som ville men inte kunde (eller kunde, men inte ville) – och när han delar den sorgen med oss så mår han förhoppningsvis lite bättre, vi andra hjälper honom lite genom att läsa oss igenom hans liv.

Idén är rätt bra, eller hur? Smärtlindring via delning.

Erics pappa är alkis, pundare, tablettmissbrukare. Erics liv är inte ens originellt. Det är långt mellan mamma och pappa redan i koltåldern, han reser från en mamma som skyddar och gör allt hon kan (men hon kan inte hela tiden, och hon kan inte i längden, och ingen ska klandra henne för det) och en pappa som egentligen (och alldeles för tidigt) gör klart för Eric och omgivningen att han alltid kommer att prioritera flaskan, kanylen och recepten. Men han älskar dem ändå.

Pappan dödar en av sina bästa vänner i ett fyllebråk, Eric är tonåring, och ”62-åringen” (som han kallas i pressen) döms till ett långvarigt fängelsestraff.

Eric älskar sin pappa både före, under och efter. Pappan minns som sagt ingenting av mordet. Tragedin är av klassisk grekiskt format. 

Eric letar hela tiden efter förklaringar, ett bra försvar: Hans pappa har aldrig någonsin visat några våldsamma tendenser, aldrig slagit, aldrig hotat – nu har han satt fyrtio knivhugg i en gammal kompis, och har till och med själv, liksom de flesta som känner honom, svårt att tro att det är sant.

Det är ingen lätt liten tripp, Eric försöker allt, man kan lite pessimistiskt säga att ingenting fungerar, pappan går mot sin undergång (med viss värdighet), och Eric vägrar sluta älska honom. Hans obotliga kärlek är bokens viktigaste kapitel. Och det vackraste.

Samtidigt det mest obegripliga och det mest trösterika.

Eric Rosén har valt att vara rätt osentimental, trots många och mycket stora känslor, hans prosa är rak och klar och ibland till och med rätt blodfattig (min enda minimala invändning), men jag tror å andra sidan att det enbart gynnar hans berättande. Han är lite kylig i sitt enkla konstaterande, kan man kanske ta ett steg till innan man går ner sig i känslopjunket … ?!

Han har ställt sig på så långt håll som möjligt för att inte kleta ner sin berättelse, och han gör det mycket mer förtjänstfullt än man kan begära.

Jag har försökt berätta/skriva om min egen pappa några gånger – jag har gått bort mig totalt i min egen självömkan, min nostalgi och sentimentalitet. Den distansen är ruskigt svår att hålla – och bemästra.

Eric Rosén skriver utan självömkan, det är det absolut bästa med hans sätt att skriva. Han är litterärt nyrakad, och har nyss baddat sig själv och texten med lagom mycket Old spice. Det håller honom vid liv i skrivandets ögonblick. På något märkligt sätt vill han ändå ge sig själv lite hopp, och alla oss andra, likaså. Det känns som en gåva.

Han växer upp i ett miljonprogram-område, tror sig själv om inget, förutsäger och förutser (felaktigt) att han är dömd till samma undergång som sin älskade pappa, han gör sitt bästa för att också knarka och supa och småpunda. 

Det är aningen deppigt att konstatera att när den totala förändringen och förvandlingen sker så sker den rätt slumpvis, ja, hur han själv tar sig ur och tar sig upp och börjar en lång klassresa.

Breven från pappa till Eric under den långa fängelsetiden är både vackra och sköra och utlämnande. 

Jag kan hysa rent personlig och djupaste förståelse för hans pappas livspessimism – men kan man (han), och får man, verkligen berätta om den, och beskriva den, för sitt barn?

Kan någon enda förälder helt säkert förklara vad som är lagom mycket att berätta för sina barn? Och hur gamla bör de vara för att tåla hela sanningen – eller vill barnen kanske aldrig någonsin veta?

Hade Eric Rosén önskat sig en annan pappa?

Ja, det är klart han gjorde, flera gånger. Och ändå skulle han, på tusen chanser, välja den han fick och den han hade.

Johan Croneman

Eric Rosén arbetar på Aftonbladet. Därför recenseras boken av Johan Croneman, kritiker på Dagens Nyheter. 

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.