Doktorns liv och lust

Claes Wahlin läser om Vigand Bagges önskan som aldrig slog in

Uppdaterad 2018-10-24 | Publicerad 2018-10-23

Med Doktor Bagges anagram ger oss danska Ida Jessen Vigand Bagges berättelse om sitt liv som landsortsläkare i den lilla byn Thyregod på Jylland i början av förra seklet. Det är en pendang till Jessens En ny tid som i dagboksform skildrade hans hustru Lillys minnen och liv efter makens död 1927.

I den romanen mötte vi Lilly som kommit till Thyregod som lärarinna och en smula plötsligt blir gift med Vigand, ett äktenskap där hon blir underordnad sin kärve, men beundrade makes ordning. Efter hans död blommar hon upp, tar sig friheter, till och med en friare från förr ger henne vad romanens titel utlovade: en ny tid.

I Doktor Bagges anagram justeras perspektiven en smula. Hans kärvhet, den egenartade legeringen mellan modern och altruistisk läkare och patriarkal make, får en skugga, en antydan till förklaring. Han vill så gärna visa sin kärlek till Lilly, men den från uppväxten nedärvda återhållsamheten hindrar honom. Han gör så gott han kan, vilket i det avseendet tyvärr inte är särskilt mycket.

Båda romanerna är finstämda, precisa skildringar av två liv ­under det förra seklets första decennier. Jessen skriver, och Ninni Holmqvist översätter, en prosa som samtidigt är rak och och håller undan det som två människor gjorde i den tid som var. ­Beskrivningarna av yttre omständigheter är konkreta, känslor ­eller mer ömtåliga ämnen antyds eller lämnas därhän i texten.

Titeln, Doktor Bagges anagram, ska inte i första hand läsas som de få anagram som han klottrar vid sitt skrivbord. Snarare symboliserar de en önskan att vända på livet, rumstera om i sin egen själ för att nå den lycka som hos honom ändå bara blir knappt halv. Vid flera tillfällen minns han livet innan han mötte Lilly – samma sak med henne i den föregående romanen – och läsaren får antydningar, inte mer, om ett liv som aldrig blev av. Lilly får efter hans död en andra chans, han lade all sin lust och längtan i läkaryrket.

Vigand Bagges dödsbädd förändrar ingenting. Hon besöker honom flitigt, han sover, eller låtsas sova. Han har lämnat ett brev till byns präst med begravningsinstruktioner och ett arv så att hon klarar sig.

Hon har lämnat ett brev till honom via sjuksystern, möjligen läste han det, möjligen inte. Det saknas när hon återfår hans tillhörigheter från sjukhuset. Det är som Lilly beskriver det i En ny tid: ”Mellan honom och mig har språket varit smått. Det är så vi har levt. Det är så vi ska dö.”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.