Så delade Hitler Sverige

Torsten Kälvemark

Hur judar förföljdes och antinazister spärrades in – tills kriget vände

helskärm

Det luktar gengas och kaffesurrogat om Ola Larsmos nya roman. Svarta droskor cirklar runt på Stockholms gator och Norma-restaurangerna serverar grötfrukost. Vi som en gång fått lära oss att rengöra en armépistol av 1907 års modell känner oss hemma.

Scenen är 40-talets krigsår. Tyskland har ockuperat Norge och Danmark. Finland har förlorat första ronden mot Sovjetunionen. Men innan handlingen når fram dit påminns vi om den svenska militarismens rottrådar under det finska inbördeskriget 1918 och det vapenbrödraskap som redan tidigare formats inom en svensk utlandsstyrka i Persien. Vi får också före krigsutbrottet möta romanens huvudperson, Charlie Westerholm, som på det beryktade bollhusmötet i Uppsala 1939 vädjar om en generös flyktingpolitik mot de högerstudenter som vill stoppa ”den hejdlösa judeinvasionen”. Det är för övrigt ett möte som Ola Larsmo tidigare behandlat i en dokumentärpjäs för Uppsala stadsteater och i den historiska essän Djävulssonaten (2007).

Då som nu är det flyktingar som väcker känslor. Kommunister, antifascister och judar samlas i Sverige under sina försök att komma undan Gestapo och nazismens dödsfabriker. Den svenska opinionen är delad så länge de tyska vapnen är framgångsrika. Vem vill inte vara med på den vinnande sidan när Europa ska nyordnas? Vem vill inte kämpa mot det som den tyska propagandan utpekat som ”judebolsjevism”? Officerare och ämbetsmän beundrar den germanska andan av disciplin och ledarskap och ser dem som tvingats lämna sina hemländer som potentiella spioner och förrädare.  

Charlie Westerholm rekryteras som underrättelseofficer med en hemlig uppgift att hålla koll också på misstänkta kollaboratörer inom de staber och myndigheter som har att göra med kontraspionage och flyktingpolitik. Gapet mellan officiell reorik och verkligheten gör honom förvirrad. Neutralitet, ja visst, men vem ska egentligen kontrolleras: norska motståndsmän, tyskar eller engelsmän? Vem är det som läcker hemligheter från Socialstyrelsens utlänningsbyrå? Och vad vill Sverige? Eller kan man tala om ett enda ”Sverige” innan slaget vid Stalingrad får många kappor att vändas i de nya vindarna?

Ola Larsmo skildrar den förvirrande bilden av ett land där antinazistiska motståndskämpar kunde förpassas till arbetsläger och där det politiska ansvaret för flyktingpolitiken var otydligt. Kanske smittar förvirringen ibland av sig på hans berättelse; det kan ibland vara svårt att hålla alla personer och konstellationer i minnet allteftersom sidorna vänds. Faktamässigt slirar han sällan eftersom det finns så mycket historiskt underlag att tillgå, allt från Sandler-kommissions granskning på 40-talet till de senaste årens avhandlingar.

På en punkt tror jag ändå att han är ohistorisk och det gäller det extrema tilltalsskick som han tvingar på sina romangestalter. Visst var 40-talets Sverige fortfarande styrt av hierarkier men att två relativt unga akademiker som delar tjänsterum inte skulle ha lagt bort titlarna med varandra är en orimlighet. Skräcken inför ordet ”ni” var inte heller så utbredd som han tror, särskilt inte i militära sammanhang. Åtminstone för mig blir det överdrivna tilltalet i tredje person en stilistisk fläck som får läsningen att stanna upp.

Det viktiga med Ola Larsmos roman är att den speglar komplexiteten i ett samhälles agerande under en tid av kris. Den påminner om att vi alla i något avseende kan uppträda som förrädare mot samvetet och att ideologiska lojaliteter och nätverk kan fördunkla det moraliska omdömet, inte minst när stormaktsintressen trycker på.

 Charlie Westerholms ord under det skamliga bollhusmötet ringer i öronen också när man lagt ifrån sig boken: ”I en tid då rashat och intolerans, som frukter av en fanatisk nationalism, hotar att breda ut sig i världen är det Sveriges uppgift att visa att frihet, humanitet och tolerans ännu är levande begrepp.”

Historien upprepar sig inte men den är ständigt aktuell.