En fabulös drift med patriarkat och feminism

Sinziana Ravini jublar över Lina Wolffs ”Köttets tid”

avSinziana Ravini

Foto: Gustav Bergman
Lina Wolff (född 1973) belönades med Svenska Dagbladets litteraturpris och ­Augustpriset för ”De polyglotta älskarna”. Nya romanen ”Köttets tid” får beröm av Sinziana Ravini: ”En av de absolut intelligentaste och skickligaste böcker jag har läst på senare år”.

Tänk er Spanien, en svensk, desillusionerad, kvinnlig tidningskrönikor på skrivsemester, en notoriskt otrogen man på jakt efter sin förlorade hustru, en enarmad nunna som besitter en belgisk kossas kraft och en ondska som hade fått Hitler avundsjuk, en alzheimersjuk man och hans eleganta fru, samt ett par mystiska kineser som jagar kroppsorgan, så får ni några av huvudingredienserna i Lina Wolffs nya roman.

Lina Wolff måste ha haft riktigt roligt när hon fabricerade sin storyboard som kretsar kring inget mindre än människans relation till köttet och köttets relation till andlighet. Det må låta magiskt-realistiskt, men det är det inte. Wolff har lyckats med det närmast omöjliga att skriva en hyperrealistisk roman om fullkomligt surrealistiska människor. Och hennes penna är som vanligt doppad i Bolaños polyfoniska kaos, Bret Easton Ellis kyla och Houellebecqs romantiska cynism.


Låt mig säga det meddetsamma. Köttets tid är en fabulöst rolig, makaber och till lika delar högintellektuell som sensuellt tillgänglig roman, och den öppnar sig som en svettig ros i den tropiska värmen.

Det hela börjar med att vår tidningskrönikör, Bennedith, möter Mercuro Cano, en man som både bedragit och slagit sin hustru i flera år och nu som påstår sig vara jagad av ett par kineser som vill åt hans hjärta. Detta på grund av att han figurerat i ett underjordiskt tv-program för bedragna och sårade människor som vill hämnas.

Wolff har lyckats skriva en hyperrealistisk roman om fullkomligt surrealistiska människor

Nu är han livrädd, både för programmets manshatande nunna och för de kinesiska torpeder som jobbar för programmet. Vill Bennedith låta honom bo hos henne ett tag i utbyte mot hans historia? Ja, det vill hon, och så blir hon förstås själv indragen i historien.


Romanens andra del är berättad ur den manshatande nunnans perspektiv. Vi får läsa om hennes lantliga uppväxt som präglades av slakt, men får också veta en del om tv-programmets dolda agenda. Är hon galning eller hjältinna? Jag skulle säga både och, men hon är också en parodi på den hämndgiriga Metoo-kvinnan.

Jag gissar att historiens underliggande tråd är ingen mindre än Shakespeares Köpmannnen i Venedig, för köttet får på flera ställen guldets makt. Men Wolff spinner också på de osynliga trådarna mellan kropp, psyke, pengar och skuld. Och sättet hon gör det på får mig att tänka på en dyr psykoanalytiker som jag försökte köpslå med en gång, och som sa: ”De som inte klarar av att betala en psykoanalytiker, betalar så småningom med sitt kött.”

Och nej, han menade inte att dessa människor får betala in natura i stället, utan att en människas psykiska hälsa är avhängig av hennes förmåga att betala för sig.


Vem har rätten att bestämma över en människas skuld? Det tycks vara den stora frågan i Köttets tid, som på ett houellebecqskt visionärt vis annonserar den tid som komma ska och kanske redan är här. Houellebecq annonserade den neoliberala kapitalismens sexuella nihilism redan under 1990-talet.

Hemligheten bakom hans succé var att han vägrade att ta fram pekpinnen och i stället omfamnade den västerländska vita mannens undergång med hull och hår. I Wolffs regi har det blivit dags för den västerländska kvinnans undergång, och hon gör den feministiska nihilismen både sexig, rolig, önskvärd och monstruös.

Ibland önskar jag att hon hade vågat gå ännu längre, och att hon hade gjort den kvinnliga huvudkaraktären lite mindre präktig eller åtminstone fördjupat hennes känsloliv. Men Wolff ville kanske just detta, att skriva fram en kvinna utan något större psykologiskt djup, vilket är ett intressant grepp i sig.


Litteraturens postmetoo-roman har äntligen kommit, romanen som lyckas driva med både patriarkatet och feminismen samtidigt som den på allvar ställer frågor kring illdåd och vedergällning, liv och död, eutanasi, sjukdomar och handikapp på sin spets. Att den dessutom är skriven i en übervisuell, honungslen stil som närmast erotiserar läsakten gör inte saken sämre.

Är den då lika bra som De polyglotta älskarna? Berättelsetekniskt är den mycket bättre. Men lyckas den krypa in under skinnet, jobba fram förödmjukelsen, genansen och känslornas outsäglighet lika väl? Nej, inte riktigt. Men Köttets tid är och förblir en av de absolut intelligentaste och skickligaste böcker jag har läst på senare år.

ARTIKELN HANDLAR OM