En prima donna för nazismen
Carsten Palmær om den ständiga skuggan över Zarah Leander
Publicerad 2017-04-08
I många år åkte Zarah Leander berg- och dalbana i svensk press. Hon presenterades omväxlande som tysk spion, brittisk spion, älskarinna åt Goebbels, Göring eller Hitler, medlem av den antinazistiska Tisdagsklubben, dödsdömd av Gestapo – eller som nazistisk bulvan som ville upprätta en tysk u-båtsbas på sitt gods vid Bråviken.
På senare år har spekulativt lagda historiker som Arkadij Vaksberg och Anthony Beevor gått i god för att hon i själva verket var Sovjetspion. Och professor Tiina Rosenberg har skrivit en hel bok som heter ”Bögarnas Zarah”.
Det enda alla – inklusive hon själv – kan vara överens om är att hon tjänade en förmögenhet som filmstjärna i Hitlertyskland och lyckades ta sig därifrån med det mesta av pengarna i behåll, plus två järnvägsvagnar med antikviteter.
Hur någon kunde se något anmärkningsvärt i detta förmådde hon aldrig begripa.
Säg ”nazistisk kultur” och den väluppfostrade läsaren föreställer sig ”Viljans triumf”, SA-parader, sugande Wagnerklanger och Arno Brekers groteska monument.
Men det är en förenklad bild. Faktum är att kulturen och underhållningen i Tredje riket präglades mer av sentimentalitet än av brutalitet. Joseph Goebbels var smart nog att förstå vad både kvinnorna i ammunitionsfabrikerna och SS-männen i exekutionsplutonerna på östfronten behövde efter en lång dags vedermödor: tårar, drama och smäktande toner.
Och det fick de – ofta förmedlat av Zarah Leander som nu återigen har tillägnats en biografi, Se på mig!, signerad Beata Arnborg.
Leander föddes i en förmögen familj i Karlstad 1907, försökte bli skådespelerska men blev gravid med en skådespelare i stället. Efter några år som tvåbarnsmor på en östgötsk prästgård fick hon provsjunga för Ernst Rolf som föll för hennes djupa altröst och anställde henne på stående fot för femton kronor om dagen. Sedan gick det undan – även om teaterdirektören på Folkan i Stockholm tyckte att hon var alldeles för lång och hade ”en av de skäggigaste damröster jag någonsin hört”.
Jules Sylvain tog med henne till grammofonstudion, Gösta Ekman valde henne som Hanna Glavari i ”Glada änkan” och Karl Gerhard gjorde henne till revyprimadonna. Hon slet hårt och såg till att få bra betalt: Förutom de två barnen hade hon mor och två yngre bröder att försörja.
1936 gjorde hon succé med Max Hansen i operetten Axel an der Himmelstür i Wien – Leander hade tillbringat sina sena tonår bland balttyskar i Riga och talade språket alldeles utmärkt. När det stora filmbolaget Ufa i Berlin hörde av sig så tvekade hon inte.
Ufas direktörer behövde en kvinnlig stjärna, en primadonna som kunde sälja lika mycket biljetter som divorna på andra sidan Atlanten. Antisemitismen och utrensningen av vänsterradikaler hade dränerat ateljéerna i Babelsberg på talang. Marlene Dietrich, den enda europeiska skådespelerska som kunnat utmana Greta Garbo, hade redan 1930 förlupit fäderneslandet för Hollywood. Till Hitlertyskland ville hon inte återvända.
Det fanns alltså helt enkelt en plats ledig i Berlin som välbetald superstjärna. Zarah Leander var den som fick jobbet.
Att det väckte ett visst uppseende i Sverige berodde på att hon ett par år tidigare hade sjungit en kuplett i revyn Mitt vänliga fönster till en suggestiv melodi som Karl Gerhard lånat från en film med James Cagney: Shanghai Lil. Karl Gerhards sång hette I skuggan av en stövel, en hård snyting mot Englands förtryck i Indien och rasismen i USA – men först och främst mot antisemitismen i alla dess former. Zarah Leander sjöng med sin djupa stämma, som sinnebild för det judiska folket:
”Jag står i skuggan av en stövel, / är fjättrad vid en grov kolonn, rest av preusseri och av slaveri från det gamla Babylon…”
Detta hennes förflutna tycks inte ha bekymrat direktörerna i Ufa.
Zarah stack ut inte bara med sin röst och sin längd. Hon var annorlunda än de muntra töser som representerade idealet i trettio-talets europeiska film: Zarah var Kvinnan med ett Förflutet, mogen och sensuell, någonting för män att åtrå och frukta och för kvinnor att vilja likna.
Zarah Leander gjorde tio filmer i Hitlertyskland, kördes till premiärerna i en kolonn av lyxbilar och leddes in i salongen av herrar i frack – hon var så närsynt att hon inte visste var hon skulle sätta fötterna. Ofta var hon också rejält på örat.
I november 1942 flyttade hon hem till Sverige med sina pengar. Men vinden vände efter Stalingrad. Zarah Leander var inte välkommen längre.
Den ende som vågade och ville anställa henne var hennes gamle mentor Karl Gerhard. Antinazisten och den Hitlertyska stjärnan behövde varann. För det första var skönsångerskan i 40-talets revyer lika viktig som komikern och nakenbaletten. För det andra hade Karl Gerhards antinazism och uttalade Sovjetsympatier gjort att han förlorat sin borgerliga publik. För det tredje var de helt enkelt goda vänner.
Men Karl Gerhard var tvungen att vika sig för den nyfrälsta antinazistiska opinionen. Zarah fick vänta några år på sitt nya genombrott.
Beata Arnborgs biografi är lika välskriven som okritisk och vilar tungt på Zarahs memoarer och på gamla pressklipp. Här möter vi den uppkäftiga divan och driftiga affärskvinnan med ett hjärta av guld som tyckte politik var en ”sjaskig hantering” (en uppfattning som hon delade med sina arbetsgivare i Berlin). Alkoholism, tablettmissbruk och självmordsförsök får mindre plats.
Zarah Leander och hennes många försvarare har rätt: hon var säkert aldrig någon ideologiskt övertygad nazist. Lika säkert är att hon gjorde sitt för att förse Hitlerstaten med glamour och kvinnlig värme. För nazisterna var sentimentalitet inte bara avkoppling utan ett kärnvärde; en del av nationens värn mot judisk-bolsjevikisk ironi och tvivelsjuka.
Att även koncentrationslägerfångarna fann tröst i hennes sånger framhålls ofta som argument för att hennes konst inte stod i nazismens tjänst. Operettälskaren Hitler ansåg emellertid inte att Tredje rikets kultur uteslutande skulle förbehållas germaner. I ett av sina bordssamtal – 1 april 1942 – sa han bland annat:
”Läs- och skrivkunnighet hos ryssar, ukrainare, kirgiser etcetera kan bara vara oss till skada/…/ Det är mycket bättre att i varje by ställa upp radiohögtalare som kan meddela nyheter och förse folket med underhållning/…/ radion måste förmedla musik och återigen musik. Ty lätt musik befordrar arbetsglädjen.”
